Bob Dylan

BORLÄNGE. Man kan i princip säga att jag är uppväxt under en strikt Dylanregim där man tvingades gå söndagsskola och läsa in Bob-evangeliet. Det har tjatats och gnatats och stötts och blötts i tid och otid. Allt detta givetvis med helt motsatt effekt. Jag har därför haft rätt gott om antikroppar mot den gamle stofilen och först i vuxen ålder har de under en långsam process börjat ge vika. I dag känner jag till och med att jag kan sträcka mig så långt som att jag känner viss uppskattning över min fars mångåriga tortyr. Annars hade jag aldrig stått i Borlänge och faktiskt hängt med och kunnat nästan hela Dylans set på Peace & Love.

Jag ska inte påstå att jag är helt såld på kråksången, men det kändes ändå som en stor stund att se honom. Efter alla skräckhistorier man hört om hur det kan låta så visst, gubben är inte helt död än.

Håkan Hellström

Vad kan man övrigt säga om helgen. Hellström leverer som vanligt, men efter att ha sett honom vad som känns som 75 000 gånger vid det här laget så börjar det bli lite förutsägbart. Jag vet inte riktigt vad jag önskar, bara helt enkelt… något oväntat. Alternativt får jag leva i Håkancelibat ett tag.

Helgens höjdpunkter på min lista är trots allt fortfarande M.I.A och Maggio. Och den fantastiska stämningen och bredden på festivalpubliken. Att byafolket i Mustasch-publiken på en halv sekund byts ut mot fem miljoner Linnros-kloner i Södermalmsfrilla är en fin process att betrakta.

En sen slutsummering här, men jag skyller på boende i icke internetvänlig Dalaby och allmänt dålig utrustning.

Det må så vara att han inte är de stora gesternas man, men det är rätt häftigt att höra Dylan den store köra legendariska toner som ”Tangled up inblue” och ”Things have changed” live.

Säkert!

Annika Norlin kämpar både med rösten och ett inte helt balanserat ljud men hon gör det ändå med elegans i höjdpunkter som ”Ditt kvarter” och ”Honung”.

Om vissa band kämpar i uppförsbacke med tidiga spots så hissas Mando Diao upp i kabinbana av den kärvänliga hemmapubliken. De har i akustisk form inga större problem att fylla ut den stora scenen. Förmodligen den dubbla publiken mot Bob hund i går.

Casablancas & company from a distance

BORLÄNGE. När jag såg The Strokes på Coachella i Kalifornien tidigare i år var det inte direkt bomber och granater. Det är det inte riktigt när de avslutar Peace and love på fredagen heller, men Julian Casablancas verkar åtminstone uppriktigt överväldigad av publiktrycket framför Utopia. Och att lilla Borlänge kan imponera på en av världens coolaste frontfigurer är rätt av lite gulligt.

Överlag blev fredagen lite av en mittemellan-dag. Stabila gig av Timbuk, bob hund, Teddybears och Anna Järvinen. Inte så mycket mer än så.

Den största skandalen är att festivalen serverar vegetariska rullar innehållande groddar, så kallade ehec-rullar. Beware folks.

Anna Järvinen

Anna Järvinen soundcheckar klart 3 minuter innan spelningen ska börja. Folk verkar allmänt osäkra på om hon gått på för tidigt eller inte, men icke. Märklig stämning i tältet. Kanske skulle ha stannat några minuter till på Lo-fi-fnk tio meter bort.

The Sounds ångar på i ett alldeles för långt set. Även om de skapar en mindre jordbävning i publiken så är det mesta bara utfyllnad mellan ”Livingin America”-hitsen.

bob hund

I väntan på Bob den store får vi i dag nöja oss med bob den lille, dvs hund. De predikar på lite lätt i motvind för den bakfulla Borlängepubliken men lyckas i alla fall få igång ett hyfsat ös trots den tidiga timman.

M.I.A. publiksurfar

BORLÄNGE. Som bekant resulterar det urusla mobilnätet i att livebloggande blir en konst i att trycka på ”Försök igen” och hoppas på det bästa. Någon gång då och då funkar det. Men några bilder är det inte tal om.

Hur som helst. Några ord om Peace and Love-torsdagen.

Det går inte att poängtera nog hur mycket den här festivalen lever på ungdomlig festivalglädje. En extremt loj Oskar Linnros skapar studentflaksstämning trots att han är ungefär lika rolig som en vält ko på scenen. 

Och The Ark då. Lite sorgligt är det allt att det närmar sig upphällningen, men med det i åtanke borde de kunna bjuda upp till ett större spektakel, särskillt med Dalasinfoniettan bakom sig.

Men dagen tillhör the ladies. Maggio och M.I.A. Tredje gången jag ser den sistnämnda nu, och ingen spelning är den andra lik. När förra årets Way out west-show var mer en stroboskopupplevelse än en konsert är hon på Peace en love publikfriare av rang och bjuder på hitsbonanza.

Nu ska vi se vad The Strokes har att bjuda på.

Publiken gillar’t… men kort och koncist, Jared Leto borde hålla sig till skådespeleriet.