Peter, Bjorn and John har en backdrop. Ja, det har de. Humor man gillar.

Plötsligt händer det. Hultsfredskören kommer och överraskar oss i presstältet. Tack för det!

Jag har aldrig varit nått fan av lågmälda singer/songwriterartister. Jag blir fort uttråkad. Men när Maia Hirasawa stiger upp på scen så händer nått. Hon är en energispridare och en glädjekälla som verkar ha värme nog så det räcker att värma upp hela sjön Hulingen. Även en kall julidag som denna. 

En fin detalj med Hultsfred som gör det så gemytligt är att även Hultsfredsborna (de flesta) uppskattar festivalen. Många är de som sätter upp utomhusduschar, campingar eller frukoststånd i deras egna trädgårdar. 

Dj-båset backstage brukar alltid vara en trevlig historia och onsdagen bjöd på finbesök direkt. Markus Mustonen från Kent förgyllde vår kväll med Pet Shop Boys, the Cure och the Smiths. Men när det blev lite för mycket Tom Jones för vår smak var det dags att ta festivaltåget hem till Hulingen. Min stora respekt och på gränsen till rädsla för Kent-pojkarna gör att det här är den bästa bilden jag fick av trummisen. Ber om ursäkt till alla.

Eftersom Sandy är en sån bad girl var det såklart på tiden att fastna i en knarkkontroll. Håll drägget borta från festivalområdet!

Vakterna vid insläppet ville beslagta mina Iprentabletter. Fick ägna lång tid åt att snacka Iprenmannen, huvudvärk, magvärk, den intelligenta värktabletten. Till slut kom jag in – men försenades så att Stora Dans hann fyllas och vi fick se Fibes oh fibes! utifrån, med välväxt vakt mellan oss och Christian Olsson. Ah well.

Minns när jag var yngre och aldrig fick åka till Hultsfredsfestivalen för mina föräldrar. Det var ju så mycket ”fylla och bråk”. 2002, när jag var 13 år så ”rymde” jag dit iaf, och fullständigt struntade i vad mina föräldrar tyckte om det. Min äldre bror var där som fotograf, så han lyckades få tag på ett VIP-pass till mig, och jag tyckte det var skithäftigt eftersom jag då fick träffa ett utav mina favoritband – The Distillers. Ända sedan jag såg på SVT när de sände live ifrån Hultsfred -98, så har jag drömt om att få spela där. Alla mina favoritband har ju någon gång spelat där så det är ju inte så konstigt att man har haft det som ett litet ”mål” för sig själv. Vi spelar på många festivaler om somrarna, där det är upp till 120 000 besökare, men Hultsfred känns ändå speciellt, det var den festivalen jag hurrade mest för inför festivalsommaren.

Jag ser verkligen fram emot att spela ikväll. Känns som om det kommer bli en grym spelning! Det är just i Teaterladan som jag har trängt mig längst fram många gånger. Jag har stött på många utav mina kompisar och sett många från vår hemstad Falkenberg, och de känns ju lite ballt. Som hemma fast kanske bättre t.o.m.? 
Nu ska jag försöka hinna iväg och se Raubtier som snart börjar lira. Deras senaste skiva har nästan börjat repas, så mycket har vi spelat den i vår turnébuss. Väldigt tråkigt att vi spelar samtidigt som The Killers, för det är ett band som vi lyssnat väldigt mycket på. Jag har aldrig sett dom live, så det skulle vara kul.
Jag får se ifall jag personligen hinner se Ludacris inatt. Även en zebra har sina fläckar. Om vi stannar såpass länge så ska vi även kolla in våra goda vänner i Takida.
Imorn bär det av mot Tyskland.

Dagen har börjat bra, och jag hoppas att den slutar lika grymt! Missa inte oss på Teaterladan ikväll kl.21.30.

/Robin Sjunnesson – Sonic Syndicate

Peppen inför Kings of Leon i Hultsfred lade sig efter några låtars mangel. Sångaren Caleb var het – och full (vilket han själv påpekade – vad hade han för konstigt i flaskan..?) – och pratade en massa om hur kul det var att vara i Sverige och att vi skulle ”take care of yourself, stay safe”. Sympatiskt. Precis som hela konserten. Men också ganska trååååkigt. Tyvärr. Som den svennebanan jag ibland kan vara blev jag i alla fall glad av att höra favoriterna (och hitsen) ”Sex on fire” och ”Use somebody”. Delar av dem kan du kolla in nedan.

Franz Ferdinand går på och som vanligt är det sköna och riffiga poplåtar med en skönsjungande Alex Kapranos i centrum. Publiken är med från start och efter en Smålandsrulle så är vi också det. Enda frågetecknet: hur tänkte de när de beslutade sig för att bränna av Michael, Take Me out, the Dark of the Matine och Do you want to redan under de första 20 minutrarna? Extranummer anyone? No?

Superhypade Gossip (tidigare the Gossip) kickar igång Hultsfredspartyt med besked. Jag hade låga förväntningar och musikmässigt är de kanske inte det bästa man hört, men energin är underbar. Ditto rockar hårdare än jag trodde och var mer sympatiskt än man absolut kunnat ana. Och cool, såklart. Hultsfred, nu är vi tillbaka igen. 

Gossip klämde även in en snygg the Knife-hyllning som andralåt. Tacksamt. Nu är det banne mig dags för en Smålandsrulle.