Sol, värme och männen har fjärilar i sina skägg… Father John Misty hade jättepublik på eftermiddagen, men personligen har jag lite svårt att gå igång på det där pappamyset. 

  
Valde The Julie Ruin i stället för att få dras in i Kathleen Hannas kraftfält. Under många år har hon varit sjuklig (bältros om jag inte minns fel) och inte kunnat spela som förr och hon säger själv från scenen att hon börjat skriva lite mer abstrakt efter det. Jag tycker det känns att energin inte är den samma, men det är fint ändå och vackert när hon hyllar alla unga feminister nu som inspirerar henne att fortsätta. 

  
I början är det deppigt tomt framför stora Flamingo-scenen när Angelique Kidjo försöker skaka igång festen. Sen kommer fler och fler, full otakts-dans utbryter i publiken. Kidjo passar på att hålla små politiska tal om kvinnors rättigheter, krig etc – ”årets Billy Bragg” som en kompis konstaterar. 

  
The Fooo? Av skriken kunde man tro det när Years & Years spelade i tältet som var smockfullt a la Future Islands. De är söta och spelar rätt härlig elektronisk pop, men jag hade nog behövt vara minst 10 år yngre för att falla. 

  
Tove Lo kör hårt på scen, men trots hits och dans är det något med det hela som känns rätt anonymt. 

Och kolla publiken. Hur mycket folk har arrangörerna släppt in egentligen. Köer till mat, till toaletter, in och ut, köer till fucking allt. Trångt, trångt, trångt. Frustrerande. 

  
Drog till årets filmfest, men efter allt folk överallt var det snarare änderna man ville umgås med. Gillar verkligen att man kan se film på Way Out West också, inte minst Joe Hill och Ex Macchina hade jag velat se om jag hunnit.

  
Kändes som att festivalen behövde lite tossig Tyler the creator, som i stället för klädbyte ägnade sig åt skobyte (?!). 

  
Florence + the machine piskade upp kvällens mest elektriska stämning, som ett yrväder for hon runt. Det var inte samma magi som på Roskilde, men bra för det. 

  
Pet Shop Boys och minotaur-dansarna. De distingerade britterna har självinsikt, som scenpersoner är de inte jättespännande, och därför bjuder de på show. Dansare, filmer, effekter, ljusshow. Jag älskar det. 

Men sen har jag ju också sett dem förr, även den senaste showen som de kört med vissa ändringar i några år nu. Det finns inga överraskningar. 

Sen står jag där med gåshud och ett lyckligt flin när ”It’s a sin” exploderar på scen. Jag behöver inte mer tröst än så.

  
Stressade från tåget, rakt in i Belle & Sebastians supermys (deppigt att jag missade Savages…).

Skottarna är ju nästan för charmiga, Stuart Murdoch hade svårt att hålla tassarna borta från publiken och bjöd upp ett gäng på scen för att dansa under ”The Boy with the Arab Strap”. Det hade varit rätt fint om alla hade kunnat låta bli att sexuellt trakassera den stackars sångaren…

Dagens första kassa planering måste ju vara den som placerat Future Islands i Linnétältet. Det var så fullt att man knappt såg tältet. Hade det varit första gången jag såg dem hade jag blivit deppad men nu hade jag en grym Roskildespelning förra året att drömma tillbaka till.

  
Kvällens roliga överraskning var hur lekfull och musikaliskt pigg Beck var. Han öste på med hits, dansade, bytte kläder – lika hemma i rock som soul/hiphop och disco. 

  
Efter Beck drog vi mot Bananpiren, Stay Out Wests nya stora område. 

Lada 105 hade kass akustik pga plåttak, men de andra lokalerna var rätt bra (dock svårt att komma in på Maja Francis när Veronica Maggio skulle gästa). Courtney Barnett var magisk. 

Allt sabbades tyvärr av den överjävligt kassa planeringen, underdimensionerade båtar för att ta folk till och från det rätt svårtillgängliga området (inte så kul att irra runt på industriområde mitt i natten). De bussar som körde folk över bron stannade inte vid någon spårvagnshållplats i centrala stan, utan dumpade av folk i nåt avlägset hörn av Nils Ericsson-terminalen. Sjukt korkat planerat. 

Jag tror att de som var på Bananpiren i natt kommer tänka efter både en och två gånger om de verkligen ska utsätta sig för pärsen det är att ta sig dit och därifrån. 

  
Courtney, nånstans där. 

  
Maja Francis och Veronica Maggio.

Några av de konstverk som pryder festivalområdet i år.

Vi firar 21-år sedan vi spelade på Roskilde första gången. Ikväll gör vi det igen.

A photo posted by @jasontmbk on Jul 1, 2015 at 4:00am PDT

Det är 15 år sen tragedin på Pearl Jam-konserten. 

Men även 21 år sedan Timbuktu spelade på Roskilde första gången. Ofta har han avslutat kvällarna i Arena med stor fest – men nu får han öppna årets festivalområde (festen på campingen har ju pågått sedan lördag).

Värmeböljan har dragit in över Danmark – med en dov lukt av svett och Tuborg….

Han gör det ju så gott som i varje show, men frustandet när han rör sig i publiken känns lika ärligt fortfarande. Han skrattar och tar selfies.
Fantastisk konsert för övrigt. Fake Empire, Trouble will find me, Don’t swallow the cap…

Tältet var smockfullt när Rebecca & Fiona körde sin första egentliga liveshow (ja, de sjöng tydligen verkligen live). ABBA-remixer (kanske lyssnade Björn Ulvaeus som ska vara med i ett seminarium imorgon) och Markus Krunegård som gästartist gav en extra krydda.

Sen satte de igång med bomber och granater. Jag vet inte jag.

Har tillbringat kvällen i Globen i sällskap av en Rihanna på självlysande humör och tusentals euforiska fans. Så här gick det.

Jämfört med den deppiga spelningen på Peace & love förra året var det här något helt annat. Närvaro, engagemang, känsla! Helt underbart.

”Stay” var en solklar höjdpunkt.

Det tyckte även Jocke som ska recensera konserten.

Från mig och alla andra på Kraftwerk-showen i 3D: Tack för i år Roskilde!

Vill ni läsa min egna blogg här på Aftonbladet, så finns den här. 

:+++:

Free Fall

Konsert på Theater stage, Putte i Parken.

Bäst: Rösten, basen, trummorna, gitarren.

Sämst: Det är mer underhållande än drabbande.

KARLSTAD. De låter som en lp-back. Med absolut gehör, med absolut kärlek, gör Free Fall en avbild av en bit rockhistoria. Födda under dyrkan av tidiga Van Halen, självmant placerade i en genre kallad freedom rock.

Det kunde inte göras bättre.

Kim Fransson sjunger med raspigt, svettigt ursinne. I ”Free Fall” sätter han mikrofonen i linningen, David Coverdale-äckligt, medan Jan Martens* ringlar sin bas bakom ett riff med The Soundtrack Of Our Lives-nerv. I ”Power & volume” gör Mattias Bärjed så ovanligt fula gitarrlick som man bara kan spela om man kan spela ovanligt fint. Genom allt går det snygga, trygga trumspelet av Ludwig Dahlberg.

I ”World domination”, som efteråt får stående ovationer, sätter sig Kim Fransson i yogaställning, samtidigt som Mattias Bärjed agar sin gitarr.

Det är mycket roligt.

Det är mycket vackert.

Det är lika rikt på spelglädje som det är fattigt på nya rockidéer.

Marcus Grahn

marcus.grahn@aftonbladet.se

* Jan Martens gjorde 2004 en skiva som han kallade ”The Jan Martens frustration”. Vänligen lyssna på den.