Triss i hårda machokillar.

Och där kom ”Blood and thunder” från ”Leviathan”. Publikfrieri på hög nivå. Hela Stockholm sjunger med i det som väl får betraktas som en refräng, typ.

”Crack the skye” från plattan med samma namn nu. Publiken längst fram nästan i upplösningstillstånd. Konsertens hittills fetaste ingrediens.

Brann Dailors baskaggesmatter är inte att leka med. Lars Ulrich är grön av avund. Vilket inte säger så mycket egentligen. Men ändå.

Skön respons från publiken. Känns i nuläget en smula felprioriterat att byta plats på Mastodon och Arch Enemy (som i stället får spela på den större scenen Apollo).

Mastodon snart. I stekande solsken. ”Nu är det festival på riktigt”, utbrister min vän Henrik i ett plötsligt glädjetjut. Men var är deras backdrop? Varför har de inte det prickiga trumsetet? Och kommer de att spela ”Oblivion” från geniala ”Crack the skye”? Legitima frågor som vi förhoppningsvis snart får svar på.

Publiktrycket är inte direkt massivt, men entusiasterna är desto mer entusiastiska. Tycker personligen att hajpen som omgärdar det här bandet är väldigt överdrivet, men i sällsynta fall är det faktiskt befogat att låtsas som att 80- 90- 00- och 10-talet aldrig inträffat. Graveyard är ett sådant.

Eftersom Graveyard snittar på runt sju gig per dag kan man vara säker på att se dessa härliga herrar oavsett var man är. Så även i dag på sonisphere. Och vi älskar ju att blogga om dem. Så även i dag. Och  btw, solen skiner på sonisphere. Det är tammefan helt sjukt. 

”Black n’ Roll” kallar de sin musik. Och Erlend Hjelvik kan mycket väl vara den extrema metallens svar på Hank von Helvete. Deras trallvänliga hårdhet går hem hos den förhållandevis stora publiken. Och en av de tre gitarristerna spelar både riff och solon utan plektrum, i sann Mark Knopfler-anda. Bara en sån sak.

Kvelertak nu. Norsk melodiös metal med Shagrath-growl. Tänk Finntroll möter In Flames och skaffar barn med Mustasch. Okej, kanske inte riktigt så. Men nästan.