Vi älskar tokiga kvinnor. Om de samtidigt är coola. M.I.A ber inte om ursäkt, smörar inte, ser ut som en förvirrad gerillakrigare. Mest publik hittills på WOW. Så klart.

Göteborgsnatten börjar lägga sig, LCD Soundsystem spelar. Att vara här är lite av en lyx. 

The National vill många se. Väldigt fint. Gillar dessutom att trummisen ser ut som en korsning mellan John Lennon och Björn Borg.

Det här med symfoniker är ju maffigt och vackert och så men det är ingen tempohöjare direkt. Ebbot är dock mäktig –  som alltid. MEN, att man annonserar ut ”TSOOL + gäster” och bara bjuder på en känns lite snålt. 

Ebbot (ja, det är han) och Göteborgs symfoniorkester. Alltid fint med lite Soundtrack of our Lives”.

Fyra av tio möjliga och tyvärr omöjliga är inte så värst dumt ändå. ODB you be missed. 

Ohyggligt tvära kast, från Jens Lekman och Panda bear till veteranen Paul Weller. Underbart att se vart några av 90-talets största artister fått sina moves ifrån. Ja, jag pratar med dig och din cigg, Liam.

Nina och liten Pagrotsky i bakgrunden. Två MYCKET rutinerade festivalbesökare i en bild.

The opposite of Hallelujah mashat med Gimme just a little more time. Jens Lekman på Flamingo-scenen just nu. Det låter bra och är ungefär så eftermiddagsmysigt som man pallar just nu. Han spelar nya låtar som skrivits hemma i Melbourne där han bor nuförtiden. Lite otippat tycks han ha upptäckt samban där.

Imperial state electric kickar igång kalaset framför en väldigt modest publik. Nicke förtjänar en större publik och en senare speltid.