Från och med lördag får Festivalbloggen en lite ny funktion. Vi ska hjälpa en viss 32-årig björn att bevaka musiksommaren.

Peppen är, som Håkan Steen hade uttryckt det, monumental!

Bättre sent än aldrig? Lite Band of Horses från Madison Square Garden, som utlovat. Sångaren Ben Bridwell hade kusiner från landet på besök, första gången i New York.

Och det slår aldrig fel – jag börjar alltid gråta. Vet inte vad det är. Alltid, alltid. Och nu drabbades bandet ändå av förbandsproblemet att typ 100 procent av publiken är där för huvudbandets skull. Så uppskattningsvis 50 procent hängde ute i korridorerna och svepte blaskig öl i plastglas med pretzels i handtaget (se nedan).

De spelade låten som just nu är min favorit från nya skivan  – ”Factory”. De spelade ”No One’s Gonna Love You” som jag snyftade till på ett hett Way Out West förra året.

Framförallt spelade de ”Funeral”. Bens duett med Eddie Vedder (”Hunger Strike”) var inte direkt pjåkig heller.

Ett fullsatt Madison Square Garden kan sjunga så att man nästan får tinnitus! Drygt två timmar ur Pearl Jams digra låtkatalog, många klassiker men också en låt som Eddie Vedder förklarade att han precis skrivit.

Lite politik (anti-nya-Arizona-lagarna), lite kärlek till publiken och lite filosoferande (”who came up with the saying ’there’s many ways to skin a cat”?). Och en Vedder som skuttade som om han vore 20 igen. 

Ben i Band of Horses kom upp på scenen och gjorde Chris Cornell-låten ”Hunger Strike” i duett med Eddie. Band of Horses förresten. De hamnade delvis i förbandsfällan (många PJ-fans föredrog att hänga utanför och dricka öl i stället) men är trots allt alltid fantastiska. Mer om det senare. Jag har ett plan hem till Stockholm att passa.

Pepp är en underdrift. Så här såg det ut för några dagar sedan (tyvärr gick det inte att bädda in). Konstigt nog kommer inte Pearl Jam till Sverige i sommar, men de gör några Europaspelningar. Ingen bokning på Roskilde 10 år efter dödsolyckan dock…

Nu – Mr Brainwash, lite shopping, lite parkhäng i sommarhettan. New York, I love you.

…för att citera kollegan Markus Larsson alltså.

Här ovan kan låten som inspirerade den meningen avnjutas.

Herregud så bra det var. Över förväntan. Även för herr Larsson. Publiken var på topp. Nostalgin tjock. Johan Kinde vände skivor. Orup var i sitt esse, snygga kläder, bra röst, auw-auwen satt perfekt och rippad som aldrig förr. Nu drömmer jag vidare: Ratata?

Bästa låten för kvällen? Sandra har lagt upp den nedan. Njut!

Fullpackat Medis, Soffipropp var där, Orup var deffad.

En första titt här.

Coolast av de coolaste: Missy Elliot är klar för Stockholm Jazzfestival. Det gillar vi!

En önskan till festivaldirektörn: varför inte satsa mer på gatumusik under festivalen. Vill vi inte komma åt lite New Orleans-stämning i vår fagra stad? Ge oss parader, ge oss saxblåsare i varje gathörn, ge oss spontanmusik i parkerna. Låt fler upptäcka jazz på ett lekfullt sätt och stäng inte in allt på Skeppsholmen.

Borlänge-festivalen släpper nya namn. Lily Allen, Julian Casablancas, Johnossi, Familjen, The Cribs och Anna von Hausswolff. Tydligen blir det Lilys enda Skandinavienbesök i sommar. Och Julian på Borlänges gator. Tanken svindlar. Nästan lika stort som Slash på Gävles gator…

Om ni ändå är pigga på att gräva upp 90-talsreliker, varför inte Suede?

I slutet av mars gjorde de ett reunion-gig och Brett Anderson är tyvärr fortfarande Friskis-Brett, men i slutet av ”Animal Nitrate” ovan visade han att han fortfarande minns de moves som fick oss att älska honom en gång i tiden.