När solen gick ned över Göteborg klev Hammerfall upp på scenen på Götaplatsen. Vi hann konstatera att det var ”lite mesigt” innan vi gick vidare till Kungsplatsen där Markus Krunegård spelade. Smög upp vid sidan av scenen för att ta en (mörk) bild och fick då höra två små tjejer komma springande – ”åh, vad snygg han är!” Grattis Markus, du har blivit tonårsidol!

Att se Markus Krunegård spela är numera som att åka hem till mamma och pappa i Gävle – tryggt och mysigt. Han är alltid bra. Och man får alltid höra en ny historia om hans finska mamma. Vi har ju sett honom ganska många gånger nu – bland annat i Hultsfred.

Dagens Markus-favorit är denna:

Vi var ju på Pride-festivalens hyllning till Dusty Springfield för några veckor sedan. Nu kollade vi in den igen på kulturkalaset. Jag fick inte höra min favoritlåt, men en massa annat bra. Sen är det naturligtvis inte i klass med originalet.

Pauline (i grön kjol) och Titiyo (i glitterklänning) var som vanligt bäst – i konkurrens med duktiga kollegor som Marit Bergman, Tingsek, Rebecka Törnqvist, Moto Boy, Anna Maria Espinosa. Avslutningsnumret när alla artister kom ut på scenen var också fint. Helt obegripligt att P efter showen sa att hon var missnöjd med sitt framträdande.

Nere vid Göteborgsoperan ligger en fin liten scen. Här spelade nya Göteborgsbandet Steget. Inte att förväxla med Parken eller Skriet (what’s upp med dessa namn egentligen?). Trevligt – och med en pianist som enligt uppgift har absolut gehör (och har just ”pianist” som titel i telefonkatalogen). De har en låt på Spotify om ni är nyfikna.

Dags för inte så subtila bildskämt?

This is for you, Martin. Mycket roligt för alla oss med en lite komplicerad relation med staden Göteborg.

Det pågår allt möjligt ute på gatorna i Göteborg just nu. Jag behövde bara se detta för att inse att jag skulle gå vidare…

Indoktrineringen ska börja i tid. Barnvagns-kö vid Scan-vagnen i Trädgårdsföreningens park. Jag behövde bara se detta för att inse att jag skulle gå vidare…

Hamnade i ett vackert växthus fyllt av palmer och tropiska växter. Jag behövde bara se detta för att inse att jag skulle gå vidare…

Sekunden senare gjorde ett äldre par bruk av kysszonen. Sött. Men jag kände ändå att det var dags att gå vidare. Hittade en gräsplätt där jag kunde ladda inför kvällen – ifred med min Johnny Cash-biografi.

Vacker och småkylig promenad längs Avenyn på kvällen. Merde, vad jag älskar asfalt, betong, städer ibland. Vårt mål var Junior Boys som spelade på Kungsplatsen (förbi Paddan och Styrbord Babord som tycktes ha 80s-kväll). 

Jag har knappt lyssnat på Junior Boys sedan de spelade på Debaser i Stockholm för några år sedan. Då älskade jag ”In the morning”. De gör den fortfarande bra. 

Botade kvällens melankoli genom att sätta ihop en Spotify-spellista med mina sorgligaste/vackraste favoriter just nu. Perfekt till en efterfest som klingar av eller en morgon av minnen.

I kväll blir det Markus Krunegård och Dusty Springfield-hyllning. Hittade Dustys fantastiska version av Burt Bacharach-låten ”24 hours from Tulsa” på Youtube och fick gåshud. I paritet med (om än inte bättre?) än Gene Pitneys version. Lyssna på texten, I tell you. Kanske det vackraste som någonsin skrivits om otrohet – ur ”förövarens” perspektiv that is.

Flummiga Laleh spelade på Götaplatsen (det var mycket mmmalellegnnnhminnemanne och liknande), en halvtimme efter utsatt tid.

Mycket folk även här – även om vissa hade bättre platser än andra…

Vi tog en tur förbi Röhsska museet där avgångselever i design och mode hade utställning. Mode-Nina var naturligtvis redo med kameran – se resultatet och omdömet här!

Även jag hittade nåt jag gillade – Konserthuset vid Götaplatsen. Från en tid då Albert Speers arkitektideal rådde… Don’t try his ideas at home, kids, men monumentalt och snyggt var det.

Mindre snyggt – dessa hästar bredvid scenen, också på Götaplatsen. Frigolit?

Vilken skillnad det är att gå på stadsfestival kontra musikfestival. Attityden är så mycket hårdare och folk är rent ut otrevliga på de stadsfestivaler jag varit på. Varför är det så, folks? Känns onödigt. Veronica Maggio var i alla fall trevlig på Göteborgs Kulturkalas.

Mycket folk iaf – när det är gratis så kommer man… Närmare fotografi än så här blev det därför inte:

Som sagt. Det var si och så med 3G-nätet på Ullevi – därför har inläggen från vårt mobilbloggande därifrån hamnat lite i oordning. Jag hoppas känslan gått fram åtminstone!

Slutsats: Det var en helt annan grej att stå framför scenen jämfört med att sitta uppe på läktaren och jobba samtidigt. De riktigt bra numren – She’s not me (ovan, där Madonna hånglar upp en dansare och ger sig på sin karriärs tidigare ansikten),  4 minutes (med Justin på skärmen, nedan) och Like a prayer – blev om möjligt ännu tyngre när man fick se allt på nära håll. De sega partierna blev dock ännu segare när man inte hade sin dator att sitta och skriva på samtidigt. Vi märkte också att den rumänska versionen av La isla bonita som vi dissat ganska rejält faktiskt gick hem hos publiken. Who knew?

Bästa numret – gåshud:

Måste bara tipsa om en grym inspelning från O2 Arena i London i juli också.

Lite Celebration, ganska mycket Holiday och Michael Jackson-tribute:

Det är banne mig inte ofta, men Mads ger sig ut i publiken, ett bra tag !