Niki & the Dove har precis börjat spela, med dansare och ståttrumma. Jag gillar det här väldigt mycket!

Sen dök Marcus Mumford upp backstage för att kolla match! (ja, det är han som mumsar med ryggen mot oss)

Bob Dylan

BORLÄNGE. Man kan i princip säga att jag är uppväxt under en strikt Dylanregim där man tvingades gå söndagsskola och läsa in Bob-evangeliet. Det har tjatats och gnatats och stötts och blötts i tid och otid. Allt detta givetvis med helt motsatt effekt. Jag har därför haft rätt gott om antikroppar mot den gamle stofilen och först i vuxen ålder har de under en långsam process börjat ge vika. I dag känner jag till och med att jag kan sträcka mig så långt som att jag känner viss uppskattning över min fars mångåriga tortyr. Annars hade jag aldrig stått i Borlänge och faktiskt hängt med och kunnat nästan hela Dylans set på Peace & Love.

Jag ska inte påstå att jag är helt såld på kråksången, men det kändes ändå som en stor stund att se honom. Efter alla skräckhistorier man hört om hur det kan låta så visst, gubben är inte helt död än.

Håkan Hellström

Vad kan man övrigt säga om helgen. Hellström leverer som vanligt, men efter att ha sett honom vad som känns som 75 000 gånger vid det här laget så börjar det bli lite förutsägbart. Jag vet inte riktigt vad jag önskar, bara helt enkelt… något oväntat. Alternativt får jag leva i Håkancelibat ett tag.

Helgens höjdpunkter på min lista är trots allt fortfarande M.I.A och Maggio. Och den fantastiska stämningen och bredden på festivalpubliken. Att byafolket i Mustasch-publiken på en halv sekund byts ut mot fem miljoner Linnros-kloner i Södermalmsfrilla är en fin process att betrakta.

En sen slutsummering här, men jag skyller på boende i icke internetvänlig Dalaby och allmänt dålig utrustning.

Det må så vara att han inte är de stora gesternas man, men det är rätt häftigt att höra Dylan den store köra legendariska toner som ”Tangled up inblue” och ”Things have changed” live.

Säkert!

Annika Norlin kämpar både med rösten och ett inte helt balanserat ljud men hon gör det ändå med elegans i höjdpunkter som ”Ditt kvarter” och ”Honung”.

Om vissa band kämpar i uppförsbacke med tidiga spots så hissas Mando Diao upp i kabinbana av den kärvänliga hemmapubliken. De har i akustisk form inga större problem att fylla ut den stora scenen. Förmodligen den dubbla publiken mot Bob hund i går.

Casablancas & company from a distance

BORLÄNGE. När jag såg The Strokes på Coachella i Kalifornien tidigare i år var det inte direkt bomber och granater. Det är det inte riktigt när de avslutar Peace and love på fredagen heller, men Julian Casablancas verkar åtminstone uppriktigt överväldigad av publiktrycket framför Utopia. Och att lilla Borlänge kan imponera på en av världens coolaste frontfigurer är rätt av lite gulligt.

Överlag blev fredagen lite av en mittemellan-dag. Stabila gig av Timbuk, bob hund, Teddybears och Anna Järvinen. Inte så mycket mer än så.

Den största skandalen är att festivalen serverar vegetariska rullar innehållande groddar, så kallade ehec-rullar. Beware folks.

Anna Järvinen

Anna Järvinen soundcheckar klart 3 minuter innan spelningen ska börja. Folk verkar allmänt osäkra på om hon gått på för tidigt eller inte, men icke. Märklig stämning i tältet. Kanske skulle ha stannat några minuter till på Lo-fi-fnk tio meter bort.

The Sounds ångar på i ett alldeles för långt set. Även om de skapar en mindre jordbävning i publiken så är det mesta bara utfyllnad mellan ”Livingin America”-hitsen.

bob hund

I väntan på Bob den store får vi i dag nöja oss med bob den lille, dvs hund. De predikar på lite lätt i motvind för den bakfulla Borlängepubliken men lyckas i alla fall få igång ett hyfsat ös trots den tidiga timman.