Träffade några popband i dag. Så här kan de gå till på en fotografering. Sköna fotografen Olle har stenkoll (och grym cykelkeps).

(jag i mina fejk-wayfarers)

Förmedlar härmed en högst ovetenskaplig sammanfattning av festivalmodet här på Peace&Love:

Andel korta t-shirts och linnen som visar magen:
tjejer under 25 år 68 %. tjejer över 25 år 0 %. Killar i alla åldrar: 2 %

Ray-Ban Wayfarermatematiken:
Oäkta: 97 % Äkta: 3% (jag sällar mig till bastarderna med mina Gant-varianter)

Andel stårhattar både killar och tjejer: 48 %

Antal brats: 2 st

Andel tjejer med minst ett par jeansshorts i väskan:
99,9 % (jag har ett par svarta med mig)

Andel killar med bar överkropp på Konsum: 67 %

Andel killar med bar överkropp som det skrivits könsord på, på Konsum: 64 %

Ingen blir väl förvånad om jag redan nu utnämner Robyn till festivalens drottning och totala babe! Herrejösses. Av någon konstig anledning så känner man en stolthet när Robyn äger scenen som bara hon kan. Det låter löjligt och helt orimligt att jag ska kunna känna någon som helst stolthet över det, jag känner henne inte det minsta och vad är hon – typ nått år yngre än jag? Men ändå. Kanske är det för att hon funnits med så länge, och varit så sjukt bra – så länge. Och samtidigt känns det som om hon precis börjat. Det är tydligt, mer än någonsin igår, att hennes styrka sitter i låtarna och i rösten. Från där jag står så ser jag bara henne (ingen annan i bandet syns från min vinkel). Det är bara hon, i avskalade svarta kläder, musiken och energin. Styrkan i det.

(sorry för burkigt ljud)

Precis som Sandra skriver nedan: De gör aldrig en dålig spelning. Jag har sett dem.. ge eller ta kanske 15-nångonting-gånger och aldrig, aldrig har jag blivit besviken, arg eller trött. Inte ens under den recensenthatade tältturnén. Av någon anledning kände jag mig ändå nervös inför gårkvällens spelning. Jag hade inte sett dem sedan 2008 på Zinken – i mitt tycke deras bästa spelning ever. Hur skulle denna spelning gå, hur skulle det nya (grymma) materialet förvaltas, hur skulle publiken ta emot ”det nya Kent”? Min nervositet var såklart totalt obefogad, det märktes inte minst av att publiken skriker med lika mycket i gamla Musik non stop som i nyare Idioter. Men det märktes kanske framför allt av att Jocke Berg förvandlats från surgubbe till en dansande och lekande slyngel. Älskar det!

(ber om ursäkt för upprepningar av mig och Sandy, men ibland tycker vi väldigt lika helt enkelt)

Tveksam till backdropen..? Kent-fans, hjälp mig nu, vad betyder den (brandfara, men varför)?

Som jag skrev i natt – det tycks helt omöjligt för Kent att göra en dålig konsert. Jag har inte sett dem sedan de spelade på Zinkensdamm 2008 och nu har de självklart mycket nytt, bra låtmaterial att ösa ur. Men den största förändringen är kanske att Jocke Berg börjat rejva. Eller? Han tycks numera mindre obekväm med att jazza ut på piren och dansa och agera publikhetsare. Riktigt trevligt att se.

Här skriver Håkan Steen om konserten!

Jag kände mig dock extremt gammal när jag blev euforiskt lycklig över att de spelade gamla favoriten ”Ingenting Någonsin” men snabbt upptäckte att stora delar av den väldigt unga publiken inte kände igen den.

Samtidigt är det en bra bild över hur breda Kent är.

Sådana ögonblick man lever för.

Lite ”747” – tyvärr inte hela dock.

På sedvanligt charmigt indie-vis uppmanade Vampire Weekend oss att dansa. De har samlat på sig ett gäng låtar som lämpar sig väl för smala armar som flaxar i otakt.

Inte revolutionerande – men mysigt. Älskade backdropen – och hur ögonen på tjejen började lysa rött i sista låtarna.

Fick dessutom höra ”Giving up the gun” som jag älskar så mycket. En skön stund.

Vi saknar avlidne Staley men han ersätts bra av DuVall.

Jag har egentligen aldrig lyssnat på Alice in Chains, de hamnade i skuggan av min kärlek till den gode Kurt. Men det är tydligt att jag är rätt ensam om det. Jäklar vad folk! Jag kunde inte hjälpa att få tårar i ögonen när jag stod där och tänkte att ”för några år sedan så var det så här mycket folk framför Hawaii på Hultsfred”. Men vi får försöka gå vidare.

Jag insåg Alice storhet när en snubbe i svara kläder, svarta boots, svart hatt och blek som en vampyr kom springade, stressad out of his mind för att han missat första låten. Jag menar, grungekillar springer inte i onödan.

Folket!

…går garanterat till Vampire Weekend. Vi stod och blev hypnotiserade allihop av denna fagra dam som ändrade ögonfärg mellan rött och blått hela Beach Boys-spelningen. VW kommer onekligen till sin rätt i stekande sol, känns som jag återupptäckt dem här i Böörlänge.

För mig har VW alltid varit ett dussinband, ett i mängden av alla gladpopare. Och vissa band måste helt enkelt upplevas i rätt miljö och rätt tillstånd för att uppskattas till fullo. Så blev det idag. Solen sken, mina vänner var nära, publiken var dansglada och amerikanarna på riktigt gott festivalhumör. Då förstår man. Då inser man härligheten med ett gäng söta slynglar som spelar glad Beach-inspirerad musik med gitarren högt på magen. Fint så.

Spot the idiot.

Well, trevligare skottar får man leta efter. Simon & Ben, gladare än gladast. Sjukt glada helt enkelt. Resultatet av vårt samtal får ni så småningom. Nu måste jag ut på festival igen – ingen rast, ingen ro.

Som jag skrev, absolut inget fel på Hoffarnas publik. De är mer än villiga att dansa stenhårt trots stekhettan. Måste gillas. With that said…jag märker att jag verkligen inte gillar det här. Första gången jag hörde dem så tänkte jag ”näpp, inget för mig, för hetsigt och för omusikigt (bra ord va?)”. En av mina allra bästa vänner älskar dock pojkarna och har terroriserat mig med gruppen så länge att jag till slut började tänka ”hm, ja, det kanske inte är så dumt, det kanske är jag som inte fattar, det kanske är lite skoj partymusik ändå. röj liksom”. Men så står jag då här på Peace&Love i solen och känner att min första instinkt nog var rätt bra ändå.

Jag tycker inte killarna i bandet är tuffa där de hoppar runt och skriker. Och jag tycker inte att det är speciellt skoj humpa-pumpa-musik och jag tycker framför allt inte att de har några låtar. Efter en kvart märker man att varenda låt ju låter exakt likadant. Och då blir det inte så skoj längre.

MEN, publiken älskar det och det är väl egentligen det som räknas. Så röj på kära vänner, röj på.