Det här är sista spelningen i Europa på ett långt tag framöver, sa Oliver Sim från scenen. Jag är väldigt tacksam för att jag fått uppleva den sista kvällen.
Ljudbilden krossar. Ljuset är makalöst. Det är intensivt och fullt av känslor.
När Romy Madley Croft sjunger ”Angels” som sista låt så att träden nere vid Skanstull vibrerar. När Jamie xx manövrerar sina instrument i ensamt och självklart majestät. Man vill vara kvar i känslan, länge.
Dock slår det mig hur bräcklig festivalupplevelsen ibland kan vara. Jag hamnade bredvid tre kvinnor som överröstade The xx musik med intelligenta haranger av typen: ”Jag trodde det var en tjej som sjöng! Men det där är en tjej! Nä, det är det inte! Jo, det är det! Men det ser inte ut som en tjej! Asså, inget fel på det, men hon ser inte ut som en tjej! Jag menar bara att hon ser ut som en kille! Eller hur! Hon ser fan ut som en kille! Det är en kille! Nej, nu ser jag att det är en tjej! Och sen han fule killen på basen! Fule killen på basen, ser ni?”
Tröttsamt? Prova att uppleva det live.
Vad denna hjärntrust gjorde på The xx-konsert överhuvudtaget är en gåta värd Fader Fouras.
