På väg till Eriksdalsbadet i Stockholm för att hänga med några tusen popskallar.
Eftersom jag redan sett Robyn några gånger i år ligger största peppen hos skotska Belle & Sebastian. Som jag älskade dem i slutet av 90-talet.
Efter en fyraårig paus är de nu tillbaka igen – med skiva (i oktober) och tv-show. Ett måste.
Jag upptäckte det ju väldigt sent, men glädjen när jag väl gjorde det var desto större. Mauro Scocco länkar till min lilla fanvideo från Popagandafestivalen på sin officiella sajt.
Det är stort. För en person som fortfarande blir starstruck när Mauro smiter förbi på Debaser eller Kvarteret Skatan-premiär på Rival (jo, han var där) så är det sjukt stort. Fjortis, that’s me.
Gillar också att han rankar Bruce Springsteen på Stadion på söndagen som in bästa konsert. Jag var där – med kära pappa.
Även lite roligt att kära Daniel Gilbert lagt upp mina videos. Förhoppningsvis kan jag se honom när han spelar på Debaser Slussen på lördag, men har tyvärr ett jobb som jag måste hinna sköta innan dess… Och en fruktad Debaser-kö att parera (om ingen ängel har gästlisteplats att bjuda på?).
Ja, vänner, det är sant. Markus Krunegård, kvällen till ära iförd kavaj med nitliknande detaljer, hade sparat det bästa till sist.
– Den här låten har betytt allt för hur jag ville att det skulle låta när jag började sjunga på svenska, sa han medan ”Sarah” började ljuda i högtalarna och ett notställ fördes in.
– Och det är den här mannen som betytt mer för mig än någon annan.
Till publikens enorma jubel klev Mauro Scocco in på scenen. Jag blir fortfarande knäsvag vid minnet. Kanske den bästa låt som skrivits på svenska – framförd av originalartisten.
– Får jag avslöja en hemlighet? Det här är Mauros första festival, sa Krunegård.
– Det stämmer. Det är den bästa hittills också, sa Mauro.
Ett smakprov? Kolla nedan för bövelen.
Dagens upptäckt: Kombinationen mask och skägg är sjukt läskig. Åtminstone när mörkret lagt sig. Sen tog Mike Snow av sig maskerna…
…och då kändes skägget plötsligt helt ofarligt. Sångarens två vänner – de svenska superlåtskrivarna – körde synthlooken och anfall på sina ”tangentbord” men med en touch av ”stammisar på Josefinas”. Ah well, grymt vackert och omöjligt att stå stilla till i alla fall.
Här ett smakprov från Lollapalooza i början av augusti:
”Han är så rolig”. Det är mammas förklaring till att hon gillar Florence Valentin så mycket. De har verkligen blivit ett fantastiskt liveband sedan jag såg dem senast (på Popaganda också för några år sedan – på den tiden sångaren Love Antell hade en fånig beef med musikjournalisten Fredrik Strage). Love har mognat in i rollen som publikdomptör.
Mammas favoritlåt? Well, hon är ju socionom trots allt…
Mamma gillade charmiga Camera Obscura – det var ”dansvänligt”. Hon tyckte även att gubbarna på höger sida av scenen var roliga av någon anledning.
Fantastisk sång detta också:
…är denna. Satt på fötter som tillhörde en man med fluga, mycket passande. Kanske lite väl blankputsad dock?
När mamma fick veta att Florence Valentin skulle spela blev hon plötsligt sjukt pepp på en tur till Eriksdalsbadet. Som festivalveteran med flera Hultsfred och Peace & love bakom sig (förutom Gärdesfesten back in the days) dissade hon de Smålandsrullar som såldes på området (eftersom det ”inte var Byfolkets”) och vi satsade på Thai från Krubb-a-dubb. Ovanligt tasty för att vara festivalmat men för mycket minimajs, blev betyget.
Förlåt. Skolkade från dagens inledning av Popaganda för att hänga med mamma på besök från Gävle. Ingenting (orkar inte stava namnet som de vill stavas, sorry) blev mycket fin uppvärmning. Såg dem i ett knökfullt tält på Way Out West också, kanske inte samma stämning med Popagandas entusiastiska, men idag något mindre, publik.
Eftersom jag sett fram emot MGMT så mycket tog det emot att behöva erkänna: Nej, det här var faktiskt inte så bra. Ok, vi fick höra en massa fantastiska popsnickerier, men hur blasé och oengagerad får man vara egentligen? Särskilt när det finns så många Youtube-klipp där man kan se hur bra de kan vara – när de vill. Kvällens besvikelse.