När Melissa Horn går på Sunstage börjar det blåsa och ösregna över Karlstad (var är den där berömda solen?), men regnkapporna från Karlstad Universitet funkar som de ska och publiken står kvar. Jag står i skydd under ett tak en bit bort men det är riktigt bra och mest allsång blir det när hon kör Under löven. Gåshudsmoment.

Hej! Hanna Kastås här, jag brukar hoppa in i festivalbloggen några gånger om året och rapportera från diverse konserter och festivaler. Den här gången är det Putte i Parken (som växt ur kostymen under året och flyttat till Karlstad) som ska besökas.

Jag sitter just nu i bilen och studerar kvällens spelschema samtidigt som jag oroar mig lite för om min regnkappa kommer att överleva helgen. Håll tummarna, nu kör vi!

Movits! Skönt att höra lite norrländsk dialekt.

Adam Tensta. Skönt att höra lite bra hiphop med tung bas.

Största publiken? Maskinen nere i Dalen.

Hans glöd är den största i Sverige?

Så många gånger jag sett Håkan Hellström. Gud förbjude om man någonsin blir trött på det. Igår i Putte i parken blixtrade han till i ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”. Texten kändes ovanligt rå.

Annars är ju min favorit från senaste skivan denna. Lantisar of the world unite.

Jag träffar Bengt-Åke Gustavsson backstage. Det är sommarlov och han ser fram mot Håkan ikväll. 

Jag såg Håkans turnéavslutning på Slottsskogsvallen i Götet för några veckor sen. Det var galet, men även Karlskoga dansar på och Håkan är pepp. 

Albin & Johannes från Arvika är hiphopare ochhar kört rutigt hela festivalen. Finast i Blå Lund är de tveklöst. 

PS. Albin hälsar till mamma Erika. DS.

Sista dagen på PiP bjuder på Medelhavsvärme. Vi dricker ett glas rosé och i bakgrunden tokröjer Mohombi som gör sista spelningen innan semestern. Kidsen vrålar med i Bumpy ride och själv ser jag fram mot Movits!, Håkan och Rebecca & Fiona.

Knöligt att få upp filmklipp igår, men här avslutar Veronica Maggio sitt gig med efterlängtade Jag kommer. Och jag måste erkänna att när jag träffade henne efter spelningen så blev jag lite småkär. Hon var så…glad. Haha, jag låter som en galning. Men så var det!

Ola Salo i svarta vingar. Jag dör.

Tänker alltid att jag är trött på The Ark. Att jag fått nog. Att jag sett dem för många gånger.

Sen kommer Ola Salo ut på scenen och naglar fast en. Maken till scenperson har Sverige sällan sett. Minns att jag intervjuade bandet nere i Malmö för Kamratposten (länge, länge sen – Jura- eller Krita-tid?) och för första gången förstod hur folk kan ge upp allt för en karismatisk sektledare. Det var två fängslande intervjutimmar.

Jag hade väl tur som mötte Ola – och inte Charles Manson. Charles sjunger ju dessutom sämre.

Se The Arks sista konserter i sommar. Det kommer vara värt det.

Vilken blev då The Arks allra bästa låt genom tiderna?

Jag lägger min röst på den här.

Snyggaste j-a backdropen.

Manic Street Preachers var det första bandet i mitt liv jag verkligen älskade. Besinningslöst. Mitt hjärta ömmar fortfarande för dem. Senaste skivan, ”Postcards from a young man”, var riktigt bra.

I Karlskoga är förutsättningarna inte de bästa. Den unga publiken vill se ungdomar – inte ett gäng gubbs från Wales som sjunger politiska hymner. Det duggregnar.

Ibland blixtrar det till. Men ofta känns det mest trött. Ännu en dag på jobbet liksom.

Kan ju inte riktigt jämföras med när jag såg dem på ett fullsatt Wembley Arena 1998.

Nicky ler!

I know I believe in nothing but it is my nothing.