Run the jewels kör hårt och rakt på känslorna, lite samma energi hela tiden men maffigt.

Kendrick Lamar hade publiken i sin hand från första beatet och såg rätt rörd ut av gensvaret. Han jobbade imponerande hårt.

Det är mäktigt att höra hela Orange-publiken sjunga med i varje ord – kärleken var stor.

Varmt, varmt, varmt… Men man ska ju inte klaga.

Där borta i tältet spelade Susanne Sundför finstämd musik för alla utslagna festivalbesökare.

Jag gillade början, när bandet dök upp i djurkostymer. Men sen urartade allt till sydafrikansk buskis…

Har tyvärr svårt att ta Die Antwoord på allvar sedan jag såg ”Chappie”.

Det blev ett rejält drag bland publiken i alla fall.

Hypade bandet Fat White Family från södra London körde en skönt disparat stilblandning – älskade sångarens Brett Anderson-utstrålning. Helt klart värt att vänta till 02 på.

Man kan alltid lita på Hot Chip om man behöver dansa, så lyder ordspråket.

Området är som vackrast nu iaf.

Och björkarna till minne av dem som dog för 15 år sen har blivit stora.

Ute på campingen har vi haft hiphopfest. Inte alls fel.

Och den här snubben insisterade på att jag skulle fota honom, så varsågod…

Jävlar så bra det var! Sån känsla, låtarna, stämningen… Florence and the machine – klart bäst hittills.

Redan i typ tredje låten sprang hon ut i publiken och kramades…

Ryan på största scenen kändes som en konstig bokning, men humöret höll och han körde finstämda låtar för en sittande eftermiddagspublik.

Festivalens hittills största krock med Father John Misty.

Vacker eftermiddag med en oerhört peppad Veronica Maggio på Arena.

Hon berättar att hon drömt om detta sedan hon bodde i tält på festivalen. Särskilt extranumret med Sergels torg är lysande.

Timbuktu berömde danskarna för att de varit så tidiga att ta hiphopen till sina hjärtan – och levererade sen en stabil show…

Nästa svenska grupp kom direkt efter – Bob Hund som är tillbaka med besked efter lite uppehåll för stumfilmsmusikskrivande och annat. Fortfarande finns det få artister i Sverige som kan mäta sig med Thomas Öbergs mellansnack – de är en stor del av behållningen.

– I Sverige har vi ännu inte hittat en översättning för selfie och det visar ju att vi är en nation på knäna.

Lite större, lite mer sponsrat (Adidas-märken ÖVERALLT, till och med på Pharrells rumpa), lite mer på rutin.

Han har ju en gigantisk hitkatalog – både samarbeten, egna låtar och såna han skrivit till andra artister. Publiken var med på noterna från start, även om vissa buade när Pharrell envisades med att hävda att han var i Köpenhamn… Först fick en grupp män göra honom sällskap på scen, sen en grupp kvinnor – och slutligen, under ”Happy”, en grupp barn.

Det är trevligt, men Pharrell anstränger ju inte direkt ihjäl sig. Först när Daft Punk-låtarna kommer – och sedan ”Freedom” – går han igång på allvar.

War on drugs i fantastiska arenan Arena fick avsluta kvällen. Mycket mangel – men också flera fina stunder.