– These shades are not some Bono:esque fashion, säger Bragg när han kliver på scenen.
Som vanligt är mellansnacket minst lika njutbart som musiken.
– Jag tog en promenad runt hamnen i Stockholm. Kunde inte bestämma om jag skulle gå på Vasamuseet eller ABBA-museet.

Inför Woody Guthries ”Fascists are bound to lose” berättar han om English Defence league som öppnat lokalkontor för britter på spanska solkusten.
– En sak som är gemensamt för fascister är att de saknar humor.

Ni som var på Way out west förra året minns armrörelserna som Bragg uppmanar oss göra under parollen ”Drop the debt” för fattiga länder.
Repris på den i år.

Myndighetssnubben som mätte decibel på Rodriguez-konserten.
Högre ljudnivå har uppmätts på ett bibliotek…

Mariam har en liten solfjäder för att försöka mota värmen, men damn! It’s hot in herre.
Wildbirds and peacedrums-sångerskans egna konstellation bjuder på känslosam pop med en lätt air av soul. Oerhört vackert.

Rodríguez fick hjälpas in på scenen eftersom han är halvblind, men när han sen började sjunga är jag fast.
Att han sen drar en klassisk vits om Mickey, Minney och Goofy är skönt världsfrånvänt.
– Hat är en för stor känsla för att slösa på nån du verkligen inte gillar, säger han sen. Till publikens jubel.

Störst publik hittills.
Rodríguez mellansnack består alltså av gamla vitsar. Två kannibaler träffas och bla bla.
Jag älskar det såklart.
Rodríguez – vitsmannen.

Skägg, flugor och skira klänningar.
Men framförallt sån jävla total musikalitet. Och känsla.

Väldigt härligt att få höra samiska på en stor svensk festival.
Sofia Jannok berättar långa historier (ibland lite för långa) men när det väl blir musik av det hela är det riktigt trevligt.

Maia öppnar med en låt om hur hon flyttade tillbaka till Göteborg.
– Förlåt Stockholm, säger hon.

Är mycket förtjust i den nya låten som även är ledmotiv till Netflix-serien ”Orange is the new black”.

Regina sitter där vid sitt piano – inramad av vackert ljus.
Magnetisk utstrålning den där kvinnan har.

Duett!

Regina verkar lite tagen över publikens storlek när hon kommer ut på scenen:
– Shit, de skulle ha hållit er i mörkret, säger hon när strålkastarna lyser upp området.
Hon kör en kort a capella innan hon sätter sig vid pianot.
– Ni kan mitt material! utbrister hon. Giant fucking tack!