Jam Roston i Planningtorock var årets utropstecken för mig. Vilken röst!
Starka Alison Moyet-vibbar!
Det var också det sista vi fick se innan regnet kom.

Medan det strilade ner bjöd Linda Pira och en grupp av Sveriges starkaste hiphopartister på stor show, särskilt avslutande ”Knäpper mina fingrar” var galet mäktig. De känns som etablerade superproffs där uppe på scen.

Blöta och jävliga fick ett försiktigt solsken och Veronica Maggio försöka värma oss. Folk var glada, jag rätt uttråkad efter ett tag.

Annika Norlin i tältet var fantastisk, men återigen i detta tält: knas på ljudet. Vet inte vad som var fel, men det låter ofta kajko.
Som en göteborgare högljutt skämtade på väg in; ”åhnej, jag glömde visst öronpropparna”. Nja, här var det absurt lågt.

Sista festen.
Robyn och Röyksopp körde först varsitt set, sedan ett gemensamt. Robyns eget var min favorit, även om deras gemensamma ljus- och ljudshow var mäktig. Det är svårt att toppa en låt som ”Be mine” som Robyn river av rätt tidigt.
Månen ville vara med på ett hörn också:

Jag säger bara Blood Orange!

Neko Case!

Konst!

Änder!
(mer…)

Adam Tensta och Silvana Imam drog igång kvällens filmfest. Ruben Östlunds ”Turist” hade galapremiär och fotbollsdomare, Jens Lekman och andra Gbg-kändisar minglade.

Inte min kopp te, men mina kompisar meddelar att Queens of the Stone Age var ”sjukt bra”.
Sen Nöjesguiden-fest på terass…

…och Oskar Linnros feat Seinabo Sey!

Har lyckats ta mig in på området och möts av detta sväng. Väldigt bra.
Sen Neneh Cherry i tältet som är världens coolaste, men basen är så tung att mina kroppsdelar lossnar och byter plats.

Kicken letar efter backstage, kanske ska han hänga med gubbsen i Motörhead?

Först gamla favoriterna Syket.

Sen nya upptäckten Tigers of the temple, knäckande bra trots dåligt bandnamn.

Slutligen Mikal Cronin.
Via plötsligt åskväder där vi fick ta skydd i en biltankningskur (visste inte ens att detta existerade) hamnade vi på Röda stens fuktiga efterfest där grym hiphop spelades.
Mina fötter värker efter tre dagars dansfest. Vegomaten, musiken, Slottsskogen – efter Peace & loves död och Hultsfreds borttynande är Way out west ohotad etta som Sveriges bästa festival.

Minns att jag såg henne på Hultsfredsfestivalen för några år sedan och tyckte att det var kompetent men lite tråkigt.
Nu har hon utvecklats, skaffat bredare repertoar och en extremt väl uttänkt show.
Jag säger bara ”Try sleeping with a broken heart” och ”Empire state of mind”.
Perfekt avslutning på festivalen.

Way out west måste vara den festival där jag sett flest lysande konserter genom åren. Det måste vara något med Slottskogen, stämningen, fingertoppskänslan i bokningarna.
Kendrick Lamar gjorde en helt magisk liten konsert där han hade publiken i sina små händer från första textraden.

Missade bl a Cat power för Way out Wests filmfest där Edda Magnason körde tre Monica Z-låtar.
Mycket fint. Gräddan av Göteborgs filmvimmel var där: Bill Skarsgård, Adam Lundgren, Matias Varela, Vera Vitali, Björn Runge m fl. Alexander Skarsgård valde dock att hänga backstage med Howlin’Pelle i stället.

Militäruniformer, den ikoniska loggan – och Flavor Flav (mannen känd för att bl a ha tallat på Brigitte Nielsen).
De säger att Sverige är ett av deras favoritländer och ser faktiskt riktigt glada ut. Två låtar in har de redan kört gitarrsolo – med tänderna.