Utan dina andetag. Säga vad man vill om Kent, men en dålig konsert gör de sällan. Mina tonår kommer farande mot mig som en ångvält. Jag välkomnar dem.

Robyn får en enorm publik, enormt säker på scenen, enormt drag. Blir spännande att se om hon lever upp till det. Börjar med Fembot.

Och där sitter Foo Fighters-Dave Grohl  bakom trumsetet. Som en helt vanlig människa. Josh Homme och resten av Them Crooked  Vultures gör melodiös rock med avbrott för gitarrsolon.

Vi saknar avlidne Staley men han ersätts bra av DuVall.

Jag har egentligen aldrig lyssnat på Alice in Chains, de hamnade i skuggan av min kärlek till den gode Kurt. Men det är tydligt att jag är rätt ensam om det. Jäklar vad folk! Jag kunde inte hjälpa att få tårar i ögonen när jag stod där och tänkte att ”för några år sedan så var det så här mycket folk framför Hawaii på Hultsfred”. Men vi får försöka gå vidare.

Jag insåg Alice storhet när en snubbe i svara kläder, svarta boots, svart hatt och blek som en vampyr kom springade, stressad out of his mind för att han missat första låten. Jag menar, grungekillar springer inte i onödan.

Folket!

…går garanterat till Vampire Weekend. Vi stod och blev hypnotiserade allihop av denna fagra dam som ändrade ögonfärg mellan rött och blått hela Beach Boys-spelningen. VW kommer onekligen till sin rätt i stekande sol, känns som jag återupptäckt dem här i Böörlänge.

För mig har VW alltid varit ett dussinband, ett i mängden av alla gladpopare. Och vissa band måste helt enkelt upplevas i rätt miljö och rätt tillstånd för att uppskattas till fullo. Så blev det idag. Solen sken, mina vänner var nära, publiken var dansglada och amerikanarna på riktigt gott festivalhumör. Då förstår man. Då inser man härligheten med ett gäng söta slynglar som spelar glad Beach-inspirerad musik med gitarren högt på magen. Fint så.

Spot the idiot.

Well, trevligare skottar får man leta efter. Simon & Ben, gladare än gladast. Sjukt glada helt enkelt. Resultatet av vårt samtal får ni så småningom. Nu måste jag ut på festival igen – ingen rast, ingen ro.

Vampire Weekend, vilken perfekt start på en sommarkväll. Mamma, som också är på plats, hälsar att Devendra Banhart var ”toppen”. Jag var tvungen att ta vilopaus då.

Som jag skrev, absolut inget fel på Hoffarnas publik. De är mer än villiga att dansa stenhårt trots stekhettan. Måste gillas. With that said…jag märker att jag verkligen inte gillar det här. Första gången jag hörde dem så tänkte jag ”näpp, inget för mig, för hetsigt och för omusikigt (bra ord va?)”. En av mina allra bästa vänner älskar dock pojkarna och har terroriserat mig med gruppen så länge att jag till slut började tänka ”hm, ja, det kanske inte är så dumt, det kanske är jag som inte fattar, det kanske är lite skoj partymusik ändå. röj liksom”. Men så står jag då här på Peace&Love i solen och känner att min första instinkt nog var rätt bra ändå.

Jag tycker inte killarna i bandet är tuffa där de hoppar runt och skriker. Och jag tycker inte att det är speciellt skoj humpa-pumpa-musik och jag tycker framför allt inte att de har några låtar. Efter en kvart märker man att varenda låt ju låter exakt likadant. Och då blir det inte så skoj längre.

MEN, publiken älskar det och det är väl egentligen det som räknas. Så röj på kära vänner, röj på.

Absolut inget fel på Hoffmaestros publik. Vilket ös!

Titta vilken bra plats jag fick längst fram på Hoffmaestro. Publiken går bananas. Jag är fortsatt tveksam till bakochframvänd keps på individer som är över 5 år gamla.