Det är svårt att förklara i ord hur mycket jag älskar Glasvegas och hur bra jag tycker att de är. Därför låter jag dessa halvsaggiga klipp göra det för mig. Kära alla, herregud.
Jag älskar Antony Hegarty. Nu steg han ut på scenen iförd stor cape och med Göteborgs symfoniorkester bakom sig. Vackert. ”Jag kommer aldrig reproducera mig” avslöjade han. Synd.
Som extranummer bjöd Robyn på ”No Coke” – med Dr Alban – till kvällens ära helt klädd i vitt. Publiken gillade! Robyn var sedan tvungen att påpeka att hon inte var ironisk.
– Det var det här jag växte upp med, sa hon.
Ledsen att vi inte fick med hela. Maipei gästar och kör Neneh Cherrys Manchild. Gåshud!
Robyn – denna force of nature. Vilka låtar, vilka gäster, vilken publik, vilket ös. Återigen visar hon vilken drottning hon är, vilket självförtroende hon har och vilken jäkla förebild hon är. Applåder.
Gästerna: Maipei, Lykke Li, Kleerup, Röyksopp och Dr Alban.
Beirut, ett av de mest hypade banden just nu. Jag fattar ingenting. Kan någon förklara? C?
Min pepp var enorm och Band of Horses levererade. Mina favoritlåtar – och några nya. Enormt publiktryck – välförtjänt.
Till dig, you know who:
Årets tält är större än förra året, men är det bättre? Eftersom det är så avlångt är det svårt att komma nära men å andra sidan tar det fler folk. Oh well, vi stannade kvar ute i solen och njöt av den lågmälda musiken på avstånd. Bättre bilder finns här!
Med ett rejält rockband kickade han igång den här festivalen. Den gode Gbg-sonen Timo. Han älskade sina fans och han hälsade på mamma och pappa som stod i publiken. Solsken, glädje och ren och bra popmusik. En värdig start på festivalen. Ja, ni ser ju hur glad han är.
Mer om Timo inom kort. Men är det inte lite skumt att Tommy Lee börjat extraknäcka som gitarrist hos Timo?
(ok, granted, inte den bästa bilden, men han ville, VILLE verkligen vara TL.)
Så lycklig man blir när man kommer in på området och det visar sig att självaste Smålandsrullen också tagit sig hit. Som att återse en kär gammal vän eller älskare, if you will.