Klaxons hade fina kläder på sig. Let’s leave it at that.

…citat på festivaltåget: ”Får man åka gratis om man visar pattarna?”. Funkade inte. Däremot bevittnade vi en gratisresa tack vare att konduktören fick en kyss av en kvinnlig passagerare.

…biffigaste livvakt: Ice Cubes ”little helper” höll stenkoll på sin arbetsgivare.

…tomte: Festival är tydligen alltid ett Mecka för spexare. Och såna som säljer spexiga grejer. Men visst – klä dig gärna som tomte och the fun never ends för alla alkoholmarinerade hjärnor.

Den här utsikten mötte oss vid Hawaiiscenen. Kvällens mest avfotograferade spexare är härmed utsedd. Och nedan som utlovat – en vacker duett mellan Maria Andersson och Andrew WK.

Slagsmålsklubben tar över. Totalt.

Sahara Hotnights brukar alltid leverera. Men kvällens spelning var en mäkta seg tillställning, trots gästspel av Andrew WK (tv på det senare). Men goddamn så snygga deär, provocerande snygga!

Say West coast! West coast! När Ice Cube dansar skiner solen. Det är lag på det. Killen som ofta och gärna påpekar att han var den som startade gangstarapen får den respekt och kärlek som han så väl förtjänar. När Straight outta Compton kickar igång står ingen still. NWA forever.

Mr Alexis in da house. Måste känts konstigt för Petter att gå från att ha spelat på Roskildes största scen i stekande sol till att stå på Hultsfreds näst största i regn och kyla. Men efter en halvtimme värmde han upp stället och folk började strömma till. När gamla parhästen Eye N’I sen kommer upp på scen blir det faktiskt ett mindre party. Och tack för MJ-hyllningen.

Igår tog Mats Rubarth plats bakom skivspelarna. Så mycket gubbrock har ingen inte hört på en och samma kväll. 

Jag fattade aldrig riktigt poängen, men sent i natt återvände nakenteamet till backstagefesten. Den här gången badade de i en liten uppblåsbar bassäng.

Björn Dixgård och Gustaf Norén. Behöver man egentligen säga så mycket mer? Det går alltid att lita på att Mando Diao levererar. Nu stod de på stora Hawaiiscenen och körde hitskavalkad. Höjdpunkten för oss var dock ögonblicket när Björn och Gustaf sjöng så nära varandra att det såg ut som om de skulle falla i varandras armar närsomhelst. Vackert.