White lies avslutade sin spelning med den fina låten ”Death”.
...de levererade. Inte så bra som på Roskilde, och inte så bra som de skulle kunnat vara på den forna fina Atlantis-scenen. Men oj, så flotta de är. Killarna i White Lies.
Hej på er alla
PBaJ hade med sig killen i ”It don’t move me”-videon som utförde en skön Michael Jackson-dans. Moonwalk!
Ute och surfar i publiken…
Festivalscen-torkare – också ett jobb man kan ha. Den här mannen hade mycket att göra för att hindra att inte spattige Peter, Bjorn and John-sångaren halkade i regnvattnet längst fram på scenen.
Peter, Bjorn and John har en backdrop. Ja, det har de. Humor man gillar.
Plötsligt händer det. Hultsfredskören kommer och överraskar oss i presstältet. Tack för det!
Jag har aldrig varit nått fan av lågmälda singer/songwriterartister. Jag blir fort uttråkad. Men när Maia Hirasawa stiger upp på scen så händer nått. Hon är en energispridare och en glädjekälla som verkar ha värme nog så det räcker att värma upp hela sjön Hulingen. Även en kall julidag som denna.
En fin detalj med Hultsfred som gör det så gemytligt är att även Hultsfredsborna (de flesta) uppskattar festivalen. Många är de som sätter upp utomhusduschar, campingar eller frukoststånd i deras egna trädgårdar.
Dj-båset backstage brukar alltid vara en trevlig historia och onsdagen bjöd på finbesök direkt. Markus Mustonen från Kent förgyllde vår kväll med Pet Shop Boys, the Cure och the Smiths. Men när det blev lite för mycket Tom Jones för vår smak var det dags att ta festivaltåget hem till Hulingen. Min stora respekt och på gränsen till rädsla för Kent-pojkarna gör att det här är den bästa bilden jag fick av trummisen. Ber om ursäkt till alla.