Inne på lilla Gloria lyckades Alice Boman få upp ett imponerande sväng.
Några av de konstverk som pryder festivalområdet i år.
Run the jewels kör hårt och rakt på känslorna, lite samma energi hela tiden men maffigt.
Kendrick Lamar hade publiken i sin hand från första beatet och såg rätt rörd ut av gensvaret. Han jobbade imponerande hårt.
Det är mäktigt att höra hela Orange-publiken sjunga med i varje ord – kärleken var stor.
Varmt, varmt, varmt… Men man ska ju inte klaga.
Där borta i tältet spelade Susanne Sundför finstämd musik för alla utslagna festivalbesökare.
Jag gillade början, när bandet dök upp i djurkostymer. Men sen urartade allt till sydafrikansk buskis…
Har tyvärr svårt att ta Die Antwoord på allvar sedan jag såg ”Chappie”.
Det blev ett rejält drag bland publiken i alla fall.
Hypade bandet Fat White Family från södra London körde en skönt disparat stilblandning – älskade sångarens Brett Anderson-utstrålning. Helt klart värt att vänta till 02 på.
Man kan alltid lita på Hot Chip om man behöver dansa, så lyder ordspråket.
Området är som vackrast nu iaf.
Och björkarna till minne av dem som dog för 15 år sen har blivit stora.
Ute på campingen har vi haft hiphopfest. Inte alls fel.
Och den här snubben insisterade på att jag skulle fota honom, så varsågod…
Jävlar så bra det var! Sån känsla, låtarna, stämningen… Florence and the machine – klart bäst hittills.
Redan i typ tredje låten sprang hon ut i publiken och kramades…
Ryan på största scenen kändes som en konstig bokning, men humöret höll och han körde finstämda låtar för en sittande eftermiddagspublik.
Festivalens hittills största krock med Father John Misty.
