Precis samtidigt som de gick på öppnade sig skyarna. Men en liten tapper publik håller fortet.
Och klänningen är rosa och fin.

… Ser ”Of darkness” ut så här. Year Of The Goat gör sig onekligen lite bättre i ett tält.

16 500 sålda biljetter.
När lördagen är över räknar de med att 17 000-vallen sprängts.
Presschefen Ami Mörén är väldigt nöjd med läget.
– Vi hade siktat på mellan 15-20 000 så det här är riktigt bra.
Hon förklarar att den långsiktiga planen som arrangören FKP Scorpio lade upp förra året ligger fast – inom tre år ska de gå runt ekonomiskt.
Men de vill aldrig mer bli en festival av monsterstorlek. Målet är ca 20 000 besökare per år.
Om förra årets festival mest lockade den äldre publiken har de yngre vågat sig tillbaka i år.
– Förra året vågade de nog inte chansa och riskera att förlora sina pengar.
Mörén är nöjd med det mesta i år. Trycket på den lugna, gröna campingen vid vattnet var dock större än de trott, så nästa år jobbar de på att utöka området. Boendet som kallas podpads kommer troligtvis också tillbaka nästa år.
– Det har varit en lugn festival, stämningen är fantastisk. Jag pratade precis med säkerhetschefen och han hyllade besökarna, säger hon.

Tydligen krävs det britter och gitarrer för att Hultsfredspubliken ska gå igång.

Ibland, ja faktiskt ganska ofta under festivaljobbande, så är tekniken inte riktigt med oss. Ibland vill det sig inte alls.
Förra veckan hade vi till exempel tänkt att uppmärksamma hajpade Year Of The Goat med en recension från Sweden Rock. Problemet var att den aldrig kom ut på nätet som planerat.
Så kan det gå. I stället får den fungera som lite uppladdning inför spelningen på Metaltown nu om en halvtimme. Trevligt band onekligen.

/Jocke

+++
Year Of The Goat
Rockklassiker Stage, Sweden Rock festival
Bäst: ”Of darkness” och Per Broddessons Blackmore-melodiska gitarrsolon.
Sämst: Behöver växa till sig lite på scen för att verkligen övertyga.

Midlake är förmodligen långt ifrån något band gemene Sweden Rock-besökare vevar på Spotify. Men om Texasbandet spelade hårdrock i stället för lågmäld indierock skulle resultatet landa ytterst nära Norrköpings Year Of The Goat. Här finns samma trollskogsharmonier och vackert lömska melodier, bara hårdare och mer gitarrbaserade.
Hajpade och hyllade i spåren av ockultromantikerna Ghost gör sextetten ett lovande intryck med sin dystra men inställsamma 70-talsrock. Någon ny svensk sensation av samma dignitet är de inte men Year Of The Goat har snabbt hittat mycket personlighet bland tajta gitarrdueller, snygga sångmelodier och light-satanism. Låtmaterialet imponerar, sångaren Thomas Eriksson har en unik ton i rösten och gitarristen Per Broddesson är bitvis briljant.
Nu behöver bandet bara hitta mer självförtroende på scenen för att verkligen gripa tag.
Joacim Persson

Grevar, groggar och bängen.
Musik och text känns aningen daterad, men publiken kan det här.
Tre penisar kom också för att lyssna på proggmusik.

Men det är också tanken.
Far & Son (Frej Larsson och Simon Gärdenfors) gör nån slags buskis-hiphop och slår sönder en kokainpinata på scen.
Alltså, jag vet inte om det är min trötthet som talar, men fan, jag skrattar.

Nu har vi även haft aktieregn och utdelning av bronskondom där priset är att få ha sex med Far & Son (citat: ”Far & Son slickar ditt anus till extas”).
Humorn är väl inte för finkänsliga öron direkt.

Det är vid såna här tillfällen man älskar lilla Teaterladan i Hultsfred.
Lysande svensk hiphop.