Vacker eftermiddag med en oerhört peppad Veronica Maggio på Arena.
Hon berättar att hon drömt om detta sedan hon bodde i tält på festivalen. Särskilt extranumret med Sergels torg är lysande.
Timbuktu berömde danskarna för att de varit så tidiga att ta hiphopen till sina hjärtan – och levererade sen en stabil show…
Nästa svenska grupp kom direkt efter – Bob Hund som är tillbaka med besked efter lite uppehåll för stumfilmsmusikskrivande och annat. Fortfarande finns det få artister i Sverige som kan mäta sig med Thomas Öbergs mellansnack – de är en stor del av behållningen.
– I Sverige har vi ännu inte hittat en översättning för selfie och det visar ju att vi är en nation på knäna.
Lite större, lite mer sponsrat (Adidas-märken ÖVERALLT, till och med på Pharrells rumpa), lite mer på rutin.
Han har ju en gigantisk hitkatalog – både samarbeten, egna låtar och såna han skrivit till andra artister. Publiken var med på noterna från start, även om vissa buade när Pharrell envisades med att hävda att han var i Köpenhamn… Först fick en grupp män göra honom sällskap på scen, sen en grupp kvinnor – och slutligen, under ”Happy”, en grupp barn.
Det är trevligt, men Pharrell anstränger ju inte direkt ihjäl sig. Först när Daft Punk-låtarna kommer – och sedan ”Freedom” – går han igång på allvar.
War on drugs i fantastiska arenan Arena fick avsluta kvällen. Mycket mangel – men också flera fina stunder.
Det är 15 år sen tragedin på Pearl Jam-konserten.
Men även 21 år sedan Timbuktu spelade på Roskilde första gången. Ofta har han avslutat kvällarna i Arena med stor fest – men nu får han öppna årets festivalområde (festen på campingen har ju pågått sedan lördag).
Värmeböljan har dragit in över Danmark – med en dov lukt av svett och Tuborg….
Jam Roston i Planningtorock var årets utropstecken för mig. Vilken röst!
Starka Alison Moyet-vibbar!
Det var också det sista vi fick se innan regnet kom.
Medan det strilade ner bjöd Linda Pira och en grupp av Sveriges starkaste hiphopartister på stor show, särskilt avslutande ”Knäpper mina fingrar” var galet mäktig. De känns som etablerade superproffs där uppe på scen.
Blöta och jävliga fick ett försiktigt solsken och Veronica Maggio försöka värma oss. Folk var glada, jag rätt uttråkad efter ett tag.
Annika Norlin i tältet var fantastisk, men återigen i detta tält: knas på ljudet. Vet inte vad som var fel, men det låter ofta kajko.
Som en göteborgare högljutt skämtade på väg in; ”åhnej, jag glömde visst öronpropparna”. Nja, här var det absurt lågt.
Sista festen.
Robyn och Röyksopp körde först varsitt set, sedan ett gemensamt. Robyns eget var min favorit, även om deras gemensamma ljus- och ljudshow var mäktig. Det är svårt att toppa en låt som ”Be mine” som Robyn river av rätt tidigt.
Månen ville vara med på ett hörn också:
Adam Tensta och Silvana Imam drog igång kvällens filmfest. Ruben Östlunds ”Turist” hade galapremiär och fotbollsdomare, Jens Lekman och andra Gbg-kändisar minglade.
Inte min kopp te, men mina kompisar meddelar att Queens of the Stone Age var ”sjukt bra”.
Sen Nöjesguiden-fest på terass…
…och Oskar Linnros feat Seinabo Sey!
Han gör det ju så gott som i varje show, men frustandet när han rör sig i publiken känns lika ärligt fortfarande. Han skrattar och tar selfies.
Fantastisk konsert för övrigt. Fake Empire, Trouble will find me, Don’t swallow the cap…
Tältet var smockfullt när Rebecca & Fiona körde sin första egentliga liveshow (ja, de sjöng tydligen verkligen live). ABBA-remixer (kanske lyssnade Björn Ulvaeus som ska vara med i ett seminarium imorgon) och Markus Krunegård som gästartist gav en extra krydda.
Sen satte de igång med bomber och granater. Jag vet inte jag.
