Pojkbandsskriken när Henrik Berggren kliver på scenen är rörande… Happy people never fantasize i akustisk version nu. Mycket fint.
Ett band som heter Cults med exakt lika långt mörkt hår allihopa – måste säga att jag gillar konceptet starkt!
Sarah Cracknell är precis lika vacker som vanligt, men man kan ju inte direkt påstå att det blir ravedans när St Etienne kliver på scenen kl 16 en lönefredag i Stockholm. Fint eftermiddagsmys och extrem 90-talsnostalgi.
Det är fredag den 26 augusti, Arcade Fire-dagen.
Popaganda drar igång på Eriksdalsbadet med massor av fina artister – men i min värld spelar Win Butler och gänget i en helt egen liga. Jag minns faktiskt var jag var någonstans när jag såg klippet ovan på Youtube första gången. Så fantastiskt är det.
Arcade Fires spelningar är inte så mycket konserter som väckelsemöten. Minns hur jag grät första gången jag såg dem – på Cirkus i Stockholm, Win Butler hade nästan tappat rösten och ställde in turnén efter den konserten.
Eller Dalhalla förra året, som avslutades med att den upphetsade trumslagaren hoppade i plurret. Se nedan.
Och den som fortfarande inte fattat storheten bör kolla på klippet nedan. Där visar det sig även att Win Butler är världens vackraste man.
Ja, vad f-n ska man säga?
Markus Larsson levererar en hyfsad sågning av gårdagens Kanye West-konsert (även om två plus faktiskt betyder ”godkänd”). Jag håller delvis med om hans invändningar – det blir väl synd om Kanye ibland.
Jag fattar heller inte varför han inte använder dansarna mer – om han nu släpat med dem ända till Europa.
Men konsertens toppar var så sjukt höga att jag kan leva med några dalar. Jag älskar den vita American Psycho-sinnesstörda inramningen, att allt är så himla för mycket, att Kanye är en sjuk mutherfucker.
Hans brist på självdistans kombinerat med ett uppenbart musikgeni är i mina ögon underhållande. Ja, han kanske saknar humor, men det i sig tycker jag blir humor.
Publikens explosion i ”All of the lights”:
Kanye och hans balettdansöser.
Återigen, dissade Kanye, hans harem av blondiner och ängsligt häng för allra bästa Trädgårn och Aloe Blacc. Sjukt mycket kärlek i ett litet rum.
Den finaste avslutning festivalen kunde få.
Kanye alltså. Sjuk jävla show. Galen man.
Extremt ärlig och fin Kanye. ”People say not to trust Kanye..” men alla älskar denna lilla söta missbrukare.
Ok, det är party, jag fattar. Men BRA är det faktiskt inte. Och då gillar jag ändå mycket i den breda genren dansmusik.
En lördag i Gbg blir man återigen frälst av en av världens skickligaste frontmän. Jarvis, en av få gubbar som kommer undan med att nästan bara sjunga om sex. Efter en rivstart med Do you remember the first time, sen Disco 2000 sänks tempot i This is hardcore men exploderar igen med Mis-Shapes och Common People.
Lovely. Check this out:
Jarvis tar en vilopaus efter att ha delat ut godis och en öl till publiken.
