Band of Horses bra, publiken seg. Dåligt mobilnät = dålig blogg. ”Compliments” just nu. Solnedgång.
Uppdatering: Me Tarzan, you Jane.
Foo Fighters på Stadion i kväll! Jag är inget monsterfan egentligen – men försökte fatta grejen genom att se den nya dokumentären ”Back and Forth”.
Av den får man bekräftat att Dave Grohl verkar vara en schysst snubbe.
Av Tove Styrkes Twitter får man nu veta att Dave Grohl hoppar studsmatta med sina barn i Kungsträdgården i Stockholm. Hur myspysig får man bli egentligen? Min hjärna exploderar.
Apropå trevliga rockartister – skotska Biffy Clyro kan det här med att vara sympatiska. Mysnivån på Band of Horses är dock oklar.
Musikbesatthet kan ta olika former. Som att alltid behöva ha ett soundtrack till sitt liv. Och till döden.
En hyfsat vanlig diskussion handlar om vilka låtar man vill ska spelas på ens begravning. En snabb googling visar att Benny Anderssons ”Tröstevisa” och Paul Simons ”Som en bro över mörka vatten” tycks populära i Sverige.
När min amerikanske vän Gabe plötsligt lämnade oss började jakten på låtar som kunde ackompanjera den overkliga känslan. Det kunde inte vara för sorgligt – Gabe var för det mesta en glad tok. Till slut var de låtar jag fastnade för Band of Horses ”On My Way Back Home” och Syl Sylvains ”I Can’t Forget Tomorrow”. Det var mitt soundtrack.
Gabes eget soundtrack spelades i By kyrka i södra Dalarna i helgen. Från The Beatles ”Eight Days A Week” och”Here Comes The Sun” till Johnny Cash. Så perfekt. Love you Gabe.
Bättre sent än aldrig? Lite Band of Horses från Madison Square Garden, som utlovat. Sångaren Ben Bridwell hade kusiner från landet på besök, första gången i New York.
Och det slår aldrig fel – jag börjar alltid gråta. Vet inte vad det är. Alltid, alltid. Och nu drabbades bandet ändå av förbandsproblemet att typ 100 procent av publiken är där för huvudbandets skull. Så uppskattningsvis 50 procent hängde ute i korridorerna och svepte blaskig öl i plastglas med pretzels i handtaget (se nedan).
De spelade låten som just nu är min favorit från nya skivan – ”Factory”. De spelade ”No One’s Gonna Love You” som jag snyftade till på ett hett Way Out West förra året.
Framförallt spelade de ”Funeral”. Bens duett med Eddie Vedder (”Hunger Strike”) var inte direkt pjåkig heller.
Ett fullsatt Madison Square Garden kan sjunga så att man nästan får tinnitus! Drygt två timmar ur Pearl Jams digra låtkatalog, många klassiker men också en låt som Eddie Vedder förklarade att han precis skrivit.
Lite politik (anti-nya-Arizona-lagarna), lite kärlek till publiken och lite filosoferande (”who came up with the saying ’there’s many ways to skin a cat”?). Och en Vedder som skuttade som om han vore 20 igen.
Ben i Band of Horses kom upp på scenen och gjorde Chris Cornell-låten ”Hunger Strike” i duett med Eddie. Band of Horses förresten. De hamnade delvis i förbandsfällan (många PJ-fans föredrog att hänga utanför och dricka öl i stället) men är trots allt alltid fantastiska. Mer om det senare. Jag har ett plan hem till Stockholm att passa.
Pepp är en underdrift. Så här såg det ut för några dagar sedan (tyvärr gick det inte att bädda in). Konstigt nog kommer inte Pearl Jam till Sverige i sommar, men de gör några Europaspelningar. Ingen bokning på Roskilde 10 år efter dödsolyckan dock…
Nu – Mr Brainwash, lite shopping, lite parkhäng i sommarhettan. New York, I love you.
Min pepp var enorm och Band of Horses levererade. Mina favoritlåtar – och några nya. Enormt publiktryck – välförtjänt.
Till dig, you know who:
Stan är full av små killgäng i jeans, långt fluffigt hår och skägg. Måste vara WOW-band. Ingen aning om vilket av dem…? Inte Band of Horses i alla fall – skäggen var för mesiga för det. Stor pepp inför dagens BoH-premiär. Har av olika anledningar missat dem alla tre (!) gånger de spelade i Stockholm förra året. Nu får inget gå fel…
Fantastiska ”The Funeral”:
…och lika underbara ”No One’s Gonna Love You”: