Damon Albarn på utflykt ute i publiken.

Blur är ett band som inte verkar superförtjusta i nostalgi. De spelar sina nya låtar ”The Puritan” och ”Under the westway”, gör nån gammal b-sida, har med en indisk musiker och en fyramannakör för att bidra till gospelkänslan. Många i publiken tröttnade på att vänta på hitsen.

Jag tyckte de kändes pigga för att vara en återförening. Damon mjuknade och log till och med mot slutet. Han sa att detta var en skön och avslappnad uppladdning inför ett ”formal gig” på söndag. OS-avslutningen, I guess.

Annars var det en väldigt singer/songwriter-betonad dag. Även om jag älskar både First Aid Kit och Bon Iver blev det lite väl mycket.

Skönt att få ett avbrott med hiphop och Jean Grae på Linnéscenen.

I JC:s tält tog sedan vår vän Jocke saken i egna händer när bollen fastnade i flipperspelet…

Kvällen avslutades på Trägår’n med Niki & the dove. Mycket trevligt.

I dag då? Kommer Frank Ocean? Kan Asap Rocky leva upp till hypen? Hur bra kommer Odd Future vara?

Sen självklart. Kraftwerk.

Igår kväll åkte vi tidsmaskin. Till den tiden då Britpop var det enda som var viktigt och parkas var det enda plagget som räknades. Oasis intog Orangea scenen, samtidigt spelade deras stora antagonister Blur i Hyde Park. En tillfällighet alldeles säkert, men rivaliteten kändes ända från London till Danmark. Liam har aldrig haft en större parka, Noel har aldrig sjungit vackrare. Jag fick höra Masterplan och det kändes för ett ögonblick som om anglofil-hjärtat skulle spricka. 90-talet, kom tillbaka!