Har tillbringat kvällen i Globen i sällskap av en Rihanna på självlysande humör och tusentals euforiska fans. Så här gick det.
Jämfört med den deppiga spelningen på Peace & love förra året var det här något helt annat. Närvaro, engagemang, känsla! Helt underbart.
”Stay” var en solklar höjdpunkt.
Det tyckte även Jocke som ska recensera konserten.
De här farbröderna spelar i Globen i kväll.
Egentligen skulle de ha varit i Borlänge på Peace and love – men festivalgudarna ville något annat. Om ni av nån anledning skulle vara nyfikna kommer jag liverapportera därifrån i kväll.
Britney Spears spelade i Globen i Stockholm igår. Jag såg hennes ”Circus”-show för två år sedan och något mer rörigt och oinspirerat har jag sällan sett.
Förväntningarna på ”Femme fatale” var därför lägre än dollarkursen. Förbandet Joe Jonas var säkert duktig – men bjöd på en utstrålning som bokhyllan Ivar. På skärmen bredvid scenen laddade man upp genom att pumpa reklamfilmer för Britneys parfymer ”Fantasy” och ”Radiance” (gudars skymning så fantasilöst).
Det handlar om pengar, om att försörja familj, föräldrar, management – det är klädbyten, bilar, gungor, dansare, mc-hästar – med en Britney som endast undantagsvis ser ut att verkligen trivas på scenen. I ett nummer tar de upp en snubbe på scenen som får en ”lapdance” av Brittan – vid ett annat tillfälle får TV 4:s Idol-gäng äran att dansa med henne (men proffsdansarna slår en järnring runt sin stjärna så att ingen ska komma så nära att de kan röra henne). Det var knappast de mest avslappnade ögonblick jag sett i mitt liv.
Men i de två sista segmenten – ”hårda” Rock-Britney (där hon kör ”Baby one more time” och ”I wanna go”) och ”extranumret” (med ”’Til the world ends”) gnistrade showen äntligen till. Britney kändes plötsligt helt närvarande och publiken gick bananas.
Avslutningen – Britney som dödsängel och världens undergång med atombombs-eufori – fick mig att rysa. Bilden är ju knappast subtil – men att se kopplingarna till danspopens funktion i ett skakigt västerländskt samhälle blev mäktigt effektivt.
Britney kommer till Stockholm och Globen den 16 oktober.
Jag jublade. Sen mindes jag senaste gången hon var här – med ”Circus”-turnén.
– Xanaxtanzen med död blick, som en vän uttryckte det.
Livlösheten senast var sorglig. Hon kändes som en kassako som pengagalen omgivning tvingade upp på scenen för att leverera cashen. Det fanns inget hjärta.
Men jag har kvar hoppet. I höst måste det bli annorlunda.
Britney har ju så mycket fantastiska låtar på sitt CV.
Igår rapporterade jag från Whitney Houstons konsert i Globen. Jag håller verkligen med Håkan Steens recension – det var rörande. Hon kämpade och kämpade, men rösten höll inte riktigt.
I de få glimtar av gamla Whitney som tittade fram blev jag nästan lite tårögd. Hon har en makalös scennärvaro.
Den märktes särskilt i ”I didn’t know my own strength” som lät kraxig men som verkligen kändes självupplevd. Jag ville ge henne en kram.