”Watch the throne” kom hem till New York igår.

Jag hade lyckats ta mig in i Madison Square Garden och kan konstatera att det knappast var en konsert – snarare en kollektiv extas. Jublet, trycket. Lite drygt två timmar senare gick jag därifrån med lock för öronen.

Två timmar av gåshud och tårar. Bara att se Jay-Z på hemmaplan var oerhört rörande. Där Kanye West är bekräftelsetörstande och självupptagen (men genial) tycks Jigga vara harmonisk som en liten Brooklyn-Buddha i hoodie. Bara att han går runt med en konstant, brett leende. Hur glasklar och skarp han är. Det är oerhört vackert.

Konserten börjar med J och K på varsin pelare, på varsin del av arenan. Sen kör de några ”Watch the throne”-låtar, några solohits var för sig, några ”Watch the throne”-låtar, några solohits.

Som avslutning manglar de ”Niggas in Paris” TRE (3) gånger. Särskilt Jay-Z verkade inte vilja lämna scenen utan ber sin DJ lägga på nya beats som de freestylar till.

Jublet då? Så öronbedövande.

Setlist (typ):

H.A.M.
Who Gon Stop Me
Try a Little Tenderness
Otis
Welcome to the Jungle
Gotta Have It
Where I’m From
Nigga What? Nigga Who?
Can’t Tell Me Nothing
Jesus Walks
Diamonds From Sierra Leone (Remix)
PSA
U Don’t Know
Run This Town
Monster
Power + Remix
Murder To Excellence
New Day
Hard Knock Life
Izzo
Good Life
Empire State of Mind
Runaway
Heartless
Stronger
On To The Next One
Dirt Off Your Shoulders
Touch The Sky
All of the Lights
Big Pimpin’
Gold Digger
99 Problems
No Church in the Wild
Lift Off
Niggas In Paris X3

Encore:

Encore
Made in America
Why I Love You

Band of Horses bra, publiken seg. Dåligt mobilnät = dålig blogg. ”Compliments” just nu. Solnedgång.

Uppdatering: Me Tarzan, you Jane.

Bättre sent än aldrig? Lite Band of Horses från Madison Square Garden, som utlovat. Sångaren Ben Bridwell hade kusiner från landet på besök, första gången i New York.

Och det slår aldrig fel – jag börjar alltid gråta. Vet inte vad det är. Alltid, alltid. Och nu drabbades bandet ändå av förbandsproblemet att typ 100 procent av publiken är där för huvudbandets skull. Så uppskattningsvis 50 procent hängde ute i korridorerna och svepte blaskig öl i plastglas med pretzels i handtaget (se nedan).

De spelade låten som just nu är min favorit från nya skivan  – ”Factory”. De spelade ”No One’s Gonna Love You” som jag snyftade till på ett hett Way Out West förra året.

Framförallt spelade de ”Funeral”. Bens duett med Eddie Vedder (”Hunger Strike”) var inte direkt pjåkig heller.

Ett fullsatt Madison Square Garden kan sjunga så att man nästan får tinnitus! Drygt två timmar ur Pearl Jams digra låtkatalog, många klassiker men också en låt som Eddie Vedder förklarade att han precis skrivit.

Lite politik (anti-nya-Arizona-lagarna), lite kärlek till publiken och lite filosoferande (”who came up with the saying ’there’s many ways to skin a cat”?). Och en Vedder som skuttade som om han vore 20 igen. 

Ben i Band of Horses kom upp på scenen och gjorde Chris Cornell-låten ”Hunger Strike” i duett med Eddie. Band of Horses förresten. De hamnade delvis i förbandsfällan (många PJ-fans föredrog att hänga utanför och dricka öl i stället) men är trots allt alltid fantastiska. Mer om det senare. Jag har ett plan hem till Stockholm att passa.