Som sagt. Det var si och så med 3G-nätet på Ullevi – därför har inläggen från vårt mobilbloggande därifrån hamnat lite i oordning. Jag hoppas känslan gått fram åtminstone!

Slutsats: Det var en helt annan grej att stå framför scenen jämfört med att sitta uppe på läktaren och jobba samtidigt. De riktigt bra numren – She’s not me (ovan, där Madonna hånglar upp en dansare och ger sig på sin karriärs tidigare ansikten),  4 minutes (med Justin på skärmen, nedan) och Like a prayer – blev om möjligt ännu tyngre när man fick se allt på nära håll. De sega partierna blev dock ännu segare när man inte hade sin dator att sitta och skriva på samtidigt. Vi märkte också att den rumänska versionen av La isla bonita som vi dissat ganska rejält faktiskt gick hem hos publiken. Who knew?

Bästa numret – gåshud:

Måste bara tipsa om en grym inspelning från O2 Arena i London i juli också.

Lite Celebration, ganska mycket Holiday och Michael Jackson-tribute:

Ca 15.35 lämnade Madonna hotell SAS Radisson för en kort biltur till Ullevi. Hon kördes direkt upp ur garaget i sin silvriga Mercedes så det 100-talet fans som samlats utanför hotellet fick nöja sig med att se henne genom bilrutan.

Foto: Andreas Bardell

Här inne bor Madonna med en 22-årig brasilianare, några barn och ett gym. Kollegorna utanför hävdade att superstjärnan var på väg till Ullevi snart. Kravallstaketet var ju inte direkt övermannat av folk. Men det är klart, fint folk går ju bakvägen.

Det här ser jag fram emot i kväll:

Semesterläget på… Men ikväll blir det lite Marc Almond i Pride Park innan färden återigen bär till grönskan och vilan. Pridefestivalen är ju alltid en av årets trevligaste festivaler, med artister och band som inga andra bjuder in. Förra året upplevde jag schlagerkvällen för första (och kanske sista) gången med artister som Dana International och Lotta Engberg och återupplevde 90-talsjucket tillsammans med Right Said Fred (”Deeply dippy” – minns ni den?). I år spelade bland annat Petter på 90-talskvällen. Undrar hur det känns för honom att dras in i samma fålla som Pandora, Eiffel 66 och Basic Element? 

Marc Almond är en herre som jag följt länge – utan att någonsin ha sett live. ”Say Hello, Wave Goodbye” snurrar fortfarande i playlisten på min iPhone och jag älskar självbiografin ”Tainted life” (vem har lånat den? snott den?). 2004 var han med om en allvarlig mc-olycka, återhämtade sig fysiskt men har lidit av posttraumatisk stress. Sedan dess har han bland annat släppt en fantastisk skiva med covers – Stardom road, men säger nu att hans sista egenförfattade skiva kommer 2010. Dessutom kommer jag alltid vara tacksam för att han ledde mig till Gene Pitney. ”Nu” – och då.

Samtidigt – i andra delar av världen…. Field Day Festival i London visar upp en sjukt bra lineup (varför kan man inte vara på två platser samtidigt?). Och mina kära vänner Johan och Martin följer U2 tätt i spåren borta i Göteborg. Nästa helg blir det min tur – två dagar på Ullevi tillsammans med självaste Madonna! Sen lite Gbg-häng och Way Out West. Sugen på att guida några festivalbloggare genom west coast-djungeln? Hojta.

ps. Firade verkligen U2 med strippor i natt som vissa uppgifter säger? Bisarrt sunkigt i så fall. Grabbigheten ringde och ville ha sin kvinnosyn tillbaka. ds