Med bandagerad hand efter att ha blivit hundbiten stod han så där. Tillbaka på gamla Hawaii-scenen.

Jag har inte riktigt lyckats smälta det än. Men fint var det.

Jättetrumman och manglet i ”Meat is murder” var knäckande.

Och ja, Maskinen var sannolikt mycket bra också, jag såg dem senast på Putte i parken. Men herregud, om de fortfarande tror att Morrissey handlar om ensamhet och misär kan de väl få tro det. Jag är bara extremt tacksam för att gubbfan finns i mitt liv. Motsatsen förefaller som att leva livet helt endimensionellt.

Att kunna kombinera kärlek, intelligens OCH party i byxan. Man behöver inte välja.

Sluta mobba, folks.

Nu sätter jag mig på tåget mot Stockholm. Enjoy.

Uppdatering: Fick påpekat att Maskinen troligtvis bara menade att det var så mycket folk i tältet att det inte kunde finnas publik kvar på festivalen åt Moz. Tack Nina. Jag var på väg att knacka dem.

Uppdatering 2: Innan Patrik Sjöberg eller nån annan läser det här – knackningen var menad ironiskt. 

Movits! Skönt att höra lite norrländsk dialekt.

Adam Tensta. Skönt att höra lite bra hiphop med tung bas.

Största publiken? Maskinen nere i Dalen.

Hans glöd är den största i Sverige?

Så många gånger jag sett Håkan Hellström. Gud förbjude om man någonsin blir trött på det. Igår i Putte i parken blixtrade han till i ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”. Texten kändes ovanligt rå.

Annars är ju min favorit från senaste skivan denna. Lantisar of the world unite.