Med bandagerad hand efter att ha blivit hundbiten stod han så där. Tillbaka på gamla Hawaii-scenen.

Jag har inte riktigt lyckats smälta det än. Men fint var det.

Jättetrumman och manglet i ”Meat is murder” var knäckande.

Och ja, Maskinen var sannolikt mycket bra också, jag såg dem senast på Putte i parken. Men herregud, om de fortfarande tror att Morrissey handlar om ensamhet och misär kan de väl få tro det. Jag är bara extremt tacksam för att gubbfan finns i mitt liv. Motsatsen förefaller som att leva livet helt endimensionellt.

Att kunna kombinera kärlek, intelligens OCH party i byxan. Man behöver inte välja.

Sluta mobba, folks.

Nu sätter jag mig på tåget mot Stockholm. Enjoy.

Uppdatering: Fick påpekat att Maskinen troligtvis bara menade att det var så mycket folk i tältet att det inte kunde finnas publik kvar på festivalen åt Moz. Tack Nina. Jag var på väg att knacka dem.

Uppdatering 2: Innan Patrik Sjöberg eller nån annan läser det här – knackningen var menad ironiskt. 

Alla korvarna på plats, Moz? FOTO: LARS HEDELIN.

Militante djurvännen Morrissey har blivit angripen och biten av en hund i England, rapporterar flera medier. Il Mozalini togs till akuten i Malmö (!) där röntgen visade ett brutet finger. Så kan det gå. Inget som ska påverka kommande konserter dock, skriver True To You lugnande. Det hela är dock mer skruvat än Johnnie Cochrans ”Chewbacca defense”-tal i ”South Park”. Konstigt är bara förnamnet. Snart mumsar The Mozfather väl falafel med Timbuktu på Möllan också… Fattas bara det.

Så jag tänker på muntrare (och mera rimliga) saker.

Som detta:

Morrisseys nya bästis Joey Barton.

Hur stort som helst.

Head in the clouds and a mouth full of pie
/ Martin S

”Manchesters answer to the H-bomb” och ”The dirtiest player in the premiership”. A match made in heaven, om ni frågar mig. Och ja, det är Joey Barton till höger.

 Du kan Big foura mig hit och du kan Big foura mig dit. Vad spelar det för roll när det i skrivande stund är blott åtta dagar kvar till att Morrissey, Moz, Mozza, Mozzern, Mozarellan, The Mozfather, Il Mozalini står på en svensk scen igen?
Det är nästan lika stort som att han börjat hänga med Joey Barton.

Att Mozzan fattat tycke för och umgås med Englands hårdaste fotbollsspelare är lika logiskt som när han klottrade ”CANTONA” eller kort och gott ”ERIC” på sin tamburin under ”Boxers”-turnén 1995.
Att Barton själv inte bara är en rå, tvivelaktig och våldsam sälle (och därtill vansinnigt begåvad på planen) utan också har hjärtat till bredden fyllt med Moz och Smiths är även extremt logiskt för alla oss som alltid kommer att hålla knogjärns-Moz högre än påsklilje-Moz.
Allt detta sammantaget mynnar ut i något extremt lovande. Ni vet det.

Biting my initials into your neck.

Moz 1999. I min West Ham Boys Club-tröja, dessutom. FOTO: BJÖRN LINDAHL.

Är det inte sådant man ägnar sig åt i bloggar? Bygger sitt eget varumärke? Spelar lite tuff och låtsas som att man är smart, witty och lever i sus, dus och alltings centrum?

Well, låtom oss göra just så.

Nöjesbladet kommer självklart att vara på plats på årets upplaga av Hultsfredsfestivalen.

Så kommer även undertecknad, dock i högst privat och fabulous form.

Firma Martin Söderström & Tom Pyl har fått ett alldeles eget bartält på festivalområdet att leva loppan med. Och i.

Därför kommer vi, som de hopplösa Mozofiler vi är, viga hela lördagkvällen åt en enda lång Morrissey-fest. Allsång, nördighet, kramar och kärlek är vad som står på schemat – förutom Morrisseys alla största stunder parat med bootegs, covers och relaterat.

Martin Söderström. FOTO: KALLE ASPLUND.

Och naturligtvis kommer vi att spinna sprillans nya – och väldigt vackra – ”Action is my middle name” minst en gång i timmen hela kvällen lång.

 Man kan läsa om hela vårt Morrissey-kalas på Hultsfreds hemsida.

Här är alla hålltider:

18.45-19.45: The Never-Played Symphonies – b-sidebonanza, demos och outgivet.
21.00-22.00: He Knows I’d Love to See Him-setet – en timme kvar och vi sjunger upp.
23.30-00.30: Some Hits Are Bigger Than Others – alla hits Moz inte hann med att framföra.
01.45-02.30: Everyday Is Like Sunday-setet – nattens sista tårdrypande ballader.

Writing my initials into your neck

/ Martin Söderström

Man behöver sjuka mängder kaffesump och världens största spåkula för att kunna förutse hur det kommer gå för Hultsfredsfestivalen i sommar. Vissa rykten talar om dålig försäljning. Andra rykten om en stor pepp bland festivalpigga youngsters (typ: jag har pratat med några 22-åringar).

Nu utser sajten nordicfestivals.com Hultsfred till den festival de ser mest fram emot i år.

Före hypade Way Out West och Roskilde, bland annat.

1 Hultsfredsfestivalen
2 Way Out West
3 Flow Festival (Finland)
4 Roskilde (Danmark)
5 Iceland Airwaves (Island)

Motiveringen: ”Do you remember this fantasy virtual festival designer that did the rounds on the internet a year or two ago? You got to book bands of past and present to play at your festival and then got points and ratings according to how popular and wicked good your festival was. Anyone remember that? I guess I could’ve actually been the only one playing it. Anyway, when I saw the line-up for Swedish festival Hultsfredsfest I thought: “Hello, someone’s taken my fantasy festival and made it real!”

Den här fantastiska kvinnan har börjat twittra. Under senare år har Nancy Sinatra (oh ja, Franks dotter) haft en speciell relation till Morrissey, de har bott grannar i Los Angeles, blivit goda vänner och hon har spelat in hans låt ”Let me kiss you”.

När jag berättade att Nancy börjat följa mig på Twitter (hon har som strategi att följa typ alla som följer henne) utbrast min kollega och vän Martin ”jag slutade med Twitter redan 2007” Söderström: ”Det här är ju HUR STORT SOM HELST!!!”

Eftersom Martin är ett av världens största Morrissey-fans ville han att jag skulle fråga Nancy om hennes uttalande om att Moz är ”a great hugger”. Jag frågade alltså när hon senast kramat Morrissey. Några timmar senare kom svaret.

Nu sitter jag här med ett lyckligt stalker-leende på munnen.

Kan bara jämföra känslan med när jag fick ett Direct Message från Slash.

Nära, men inte tillräckligt… I extranumret ”First of the gang to die” (mammas favorit) kom Morrissey i närkontakt med sina fans. Plötsligt stod han alldeles framför mig. Armar i aplängd hade räckt eller en dykning rakt framåt. Ah, well.

Skjortbyte och lite ”Girlfriend in a coma”.

Morrissey presenterar bandet och det blir allsång till ”Irish blood, English heart”. Här börjar vissa (vi nämner inga namn) gå upp i limningen totalt och snart startar rusningen mot scenen och massakrerandet av den posha skjorta som Moz kastar ut i publiken.

Morrissey gjorde entré på scenen i ocharmiga Hovet till tonerna av ett nervpåfrestande muller (tänk tutorna på fotbollsmatcher i Sydafrika). Men efter någon dryg minut blir videon mer uthärdlig, promise. Han inledde som vanligt med ”This charming man”.