Bra eftermiddag med Future Islands i Arenatältet.

Men vad är det här för ägg?

På senare år har Roskilde satsat mycket på konst, föreläsningar, hållbarhet – att det även ska finnas en tanke bakom festivalen.

Nytt för i år är Klubb Rå, ett tält och en sandig bakgård med såväl musik som konst. Det känns litegrann som att tanken är att man ska krypa in i en rosa vagina….

Det kanske bara är min sjuka hjärna.

Hittade förresten detta inskränkta klotter på en toalett, som några tack och lov protesterat emot.

Dagen fortsatte med ett rätt trevligt Royal Blood, till relativt gles men engagerad publik.

De hade likaväl kunnat byta plats med Solange, som spelade inför ett proppfullt Arena.

Närmare än så kom vi inte…

Desto gladare var jag när discot drog igång på Arena några timmar senare. Erasure (Andy Bell och Vince Neil) hade med sig två bastanta sångerskor och en magisk glitterkostym (sorry för urkass bild).

De spelade några nya låtar, men när hitsen kom höll taket på att flyga av. ”Ship of fools”, ”Chorus”, ”Always” och inte minst ”Love to hate you”.

Kvinnor & bögar unite and take over. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 12:55 PDT

Pur pop, melankoli och eufori. 

Glitterbrallor etc. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 1:05 PDT

Som sagt. Jag blev glad…

Älskar detta. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 2:26 PDT

Sen var det dags för fantastiska The xx på Orange stage. Romy Madley-Croft berättade att hon varit på Roskilde som ung, älskat det men blivit dumpad av sin tjej. Kanske lika bra, för nu står jag här, sa hon sen till publikens jubel.

De låter sjukt bra och Jamie xx håller uppe tempot. Den ljusshow som lyfte framträdandet förut behövs knappt längre.

Sen kom till slut regnet som vi väntat på…

Men så farligt blev det inte…

Under värsta skyfallet gömde vi oss med Viagra boys i Pavilion (intressant hur de använder saxofon för distat oljud).

Sen lite NAS på Orange och en dos Jesus and Mary Chain i Arena.

Jo, det är dem där i röken…

Skottland etc. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 5:35 PDT

Det här är sista spelningen i Europa på ett långt tag framöver, sa Oliver Sim från scenen. Jag är väldigt tacksam för att jag fått uppleva den sista kvällen.

Ljudbilden krossar. Ljuset är makalöst. Det är intensivt och fullt av känslor.

När Romy Madley Croft sjunger ”Angels” som sista låt så att träden nere vid Skanstull vibrerar. När Jamie xx manövrerar sina instrument i ensamt och självklart majestät. Man vill vara kvar i känslan, länge.

Dock slår det mig hur bräcklig festivalupplevelsen ibland kan vara. Jag hamnade bredvid tre kvinnor som överröstade The xx musik med intelligenta haranger av typen: ”Jag trodde det var en tjej som sjöng! Men det där är en tjej! Nä, det är det inte! Jo, det är det! Men det ser inte ut som en tjej! Asså, inget fel på det, men hon ser inte ut som en tjej! Jag menar bara att hon ser ut som en kille! Eller hur! Hon ser fan ut som en kille! Det är en kille! Nej, nu ser jag att det är en tjej! Och sen han fule killen på basen! Fule killen på basen, ser ni?”

Tröttsamt? Prova att uppleva det live.

Vad denna hjärntrust gjorde på The xx-konsert överhuvudtaget är en gåta värd Fader Fouras.