Damon Albarn på utflykt ute i publiken.

Blur är ett band som inte verkar superförtjusta i nostalgi. De spelar sina nya låtar ”The Puritan” och ”Under the westway”, gör nån gammal b-sida, har med en indisk musiker och en fyramannakör för att bidra till gospelkänslan. Många i publiken tröttnade på att vänta på hitsen.

Jag tyckte de kändes pigga för att vara en återförening. Damon mjuknade och log till och med mot slutet. Han sa att detta var en skön och avslappnad uppladdning inför ett ”formal gig” på söndag. OS-avslutningen, I guess.

Annars var det en väldigt singer/songwriter-betonad dag. Även om jag älskar både First Aid Kit och Bon Iver blev det lite väl mycket.

Skönt att få ett avbrott med hiphop och Jean Grae på Linnéscenen.

I JC:s tält tog sedan vår vän Jocke saken i egna händer när bollen fastnade i flipperspelet…

Kvällen avslutades på Trägår’n med Niki & the dove. Mycket trevligt.

I dag då? Kommer Frank Ocean? Kan Asap Rocky leva upp till hypen? Hur bra kommer Odd Future vara?

Sen självklart. Kraftwerk.

Återigen, dissade Kanye, hans harem av blondiner och ängsligt häng för allra bästa Trädgårn och Aloe Blacc. Sjukt mycket kärlek i ett litet rum.

Den finaste avslutning festivalen kunde få.

Gårdagen bestod av trängsel, stress, fantastiska konserter och ”var f-an ska Prince göra sitt hemliga gig ikväll?”

Först var det helt klart att det var till en klubb han skulle, sen en timme senare var det en annan som gällde. Till slut sas det att han valt att förlänga sitt gig på Way Out West i stället och skippade klubbgiget.

Ah well.

Länge spelade han. Topparna var så enormt imponerande – han spelar i en helt egen geni-liga. Men sen var det faktiskt några saggiga perioder också. Men herregud – hur många hits har mannen skapat? Han bara radade upp den.

När sen Kanye West gjorde ett inspel på scenen gick folk självklart tokbananas.

Magisk kväll.

Prince, Way Out West 2011 by thestranger79

Sex av sex möjliga. Norska VG snålar inte med betyget efter Kanye Wests spelning i Bergen igår.

Timbuktu var också där och twittrar om det.

Peppen inför lördagens spelning på Way Out West är hyfsat enorm nu.

Kolla på bilderna ovan.

Fatta sedan att denna man kommer vandra på Göteborgs fabriksgator i augusti (nåja). Way Out West släppte i dag sommarens roligaste överraskning (efter Kanye West) – att Prince är bokad.

Förra året valde jag Jay-Z och Peace & love före Prince och Roskildefestivalen, vilket jag delvis ångrade efter Per Magnussons recension. Nu verkar festivalgudarna ge mig en ny chans.

– Seriös fråga: Har Prince lämnat något som helst musikaliskt avtryck de senaste… 15 åren? frågade festivalbloggkollega Röstlund efter beskedet.

Ska jag vara helt ärlig blir svaret: ??? (frågetecken, frågetecken, frågetecken)

2004 stal han dock all uppmärksamhet från en stackars död person (George Harrison) på ett helt underbart sätt.

Inte alltför illa, eller hur?

Dagens stooooora festivalnyhet – Wu-Tang Clan till Way Out West! Göteborgsfestivalens uppställning är nu så stark att det kommer slitas hår i samband med plågsamma konsertkrockar.

What to do, what to do. Glasvegas dj-set redan 23.30 på fredagen. Samtidigt The xx i Slottsskogen.

När ska man andas? Och HUR ska man ta sig in på de alltid proppfulla Stay Out West-spelningarna på stans klubbar? VILKA ska man välja? Och hur ska man övertala sina vänner att välja samma? Behöver hyra in nån slags fältgeneral som lägger upp taktiken.

Semesterläget på… Men ikväll blir det lite Marc Almond i Pride Park innan färden återigen bär till grönskan och vilan. Pridefestivalen är ju alltid en av årets trevligaste festivaler, med artister och band som inga andra bjuder in. Förra året upplevde jag schlagerkvällen för första (och kanske sista) gången med artister som Dana International och Lotta Engberg och återupplevde 90-talsjucket tillsammans med Right Said Fred (”Deeply dippy” – minns ni den?). I år spelade bland annat Petter på 90-talskvällen. Undrar hur det känns för honom att dras in i samma fålla som Pandora, Eiffel 66 och Basic Element? 

Marc Almond är en herre som jag följt länge – utan att någonsin ha sett live. ”Say Hello, Wave Goodbye” snurrar fortfarande i playlisten på min iPhone och jag älskar självbiografin ”Tainted life” (vem har lånat den? snott den?). 2004 var han med om en allvarlig mc-olycka, återhämtade sig fysiskt men har lidit av posttraumatisk stress. Sedan dess har han bland annat släppt en fantastisk skiva med covers – Stardom road, men säger nu att hans sista egenförfattade skiva kommer 2010. Dessutom kommer jag alltid vara tacksam för att han ledde mig till Gene Pitney. ”Nu” – och då.

Samtidigt – i andra delar av världen…. Field Day Festival i London visar upp en sjukt bra lineup (varför kan man inte vara på två platser samtidigt?). Och mina kära vänner Johan och Martin följer U2 tätt i spåren borta i Göteborg. Nästa helg blir det min tur – två dagar på Ullevi tillsammans med självaste Madonna! Sen lite Gbg-häng och Way Out West. Sugen på att guida några festivalbloggare genom west coast-djungeln? Hojta.

ps. Firade verkligen U2 med strippor i natt som vissa uppgifter säger? Bisarrt sunkigt i så fall. Grabbigheten ringde och ville ha sin kvinnosyn tillbaka. ds