Är väl egentligen inte rätt människa att uttala mig om hur White Lies var igår kväll när de spelade på Cirkus i Sthlm. Jag var, om vi säger så, något sömning efter att ha varit vaken några timmar för mycket på grund av Oscars. Men, inte klaga, det var självförvållat. I alla fall, det var en markant skillnad på gårdagens spelning och den jag såg för ett år sen på Berns. Vi märkte det direkt, innan pojkarna från London ens äntrat scen. Det var något som var väldigt annorlunda. Vi fattade först inte exakt vad, men när Harry McVeigh visade sitt söta ansikte fattade vi direkt. Han har gått och blivit en flickfavorit. Jäklar vad tjejskriken ljöd över Cirkus. Även Harry var tydligt överraskad – jag har aldrig sett honom le så stort förr. Konserten var över i ett nafs och vi fick alla de låtar vi ville få (utom Price of Love) – och det är rätt tydligt att det är debutalbumet som står för de starkaste livelåtarna. Även senaste skivan är packad av bra grejjer men inget som direkt lyfte taket igår. Kanske kommer det. En sak är i alla fall säker, Harrys röst är overklig. Ekar fortfarande i hela kroppen.

Vi bråkade dock lite om ljudet – vissa tyckte det var perfekt – vissa tyckte det var för lågt. Åsikter på det?

Ehm, eftersom jag var något trött igår så lyckades jag bara skriva ut min biljett på A3. Inga konstigheter.

Snacket om Hultsfredsfestivalen har blivit en följetong. Jag orkar ärligt talat inte riktigt sätta mig in i alla turer. Hoppas bara allt går bra, att alla blir glada, happy ending und so weiter….

Mannen med cirkusbyxorna har också varit på blixtvisit i Sverige. Till Håkan Steens glädje. Festivalbloggare Nina var också på plats.

Jag sörjde mest att jag missade Harry McVeigh och pojkarna:

White lies avslutade sin spelning med den fina låten ”Death”.

White lies på Odeon. En av festivalens höjdpunkter. Man får inte vara 21 år gammal, från London och så bra. Det borde vara förbjudet. Här ”To lose my life”. Och sångaren. För lik Ian Curtis.