Området är så fattigt att till och med Kentucky Fried Chicken och Taco Bell slagit igen. Borta på bensinmacken kan man köpa mat, fast killarna som handlar där verkar ha käkat knark till lunch. De reklamskyltar som finns handlar om hur man kan stämma någon eller få hjälp till invalidersättning.
Det finns en trygg ö.

Det är området runt Heidelberg Street där konstnärer smyckar husen och de öde tomterna. Och på Heidelberg Street sitter Otila Bell på verandan till sitt ganska nergångna hus. Otila, änka efter en bilarbetare, är sjukpensionär och vårdas i hemmet av dottern Tajuana.

I somras grunnade de på hur de skulle få ihop pengar till att måla om huset. Tajuana kom på att de kunde haka på konsttrenden och erbjuda turister som kommer förbi att skriva sina namn på den flagnande gula färgen. Mot en donation.

Tajuana och Otila ha redan fått ihop hälften av de 2 500 dollar som målaren vill ha.

Otila sitter på verandan och låter sig nådigt fotograferas. Där kommer en turistgrupp från Filippinerna. Och där saktar några bilar in, vita män och kvinnor tittar nyfiket ut genom rutorna.
Törs man kliva ut?

Detroit är som ett stort, farligt hav där man färdas mellan olika öar. Det och det kvarteret är lugnt, den gatan kan man gå på, det och det området är tryggt. Mellan dessa öar kör man bil helst utan att stanna.
– Den här gatan är säker, säger Tajuana.

Möjligen vandaliseras något konstverk ibland men det återställs strax av invånarna.

Heidelberg Street är lugn tack vare konsten. 1986 började Tyree Guyton smycka sitt barndomskvarter. Han gjorde konst av skrot och skräp och kallade det ”Ghetto Guggenheim” efter det berömda museet i New York. Andra artister hakade på och strax var Projekt Heidelberg en attraktion.
Ett prickigt hus. Ett villa i gul och grön neonfärg. En byggnad inklädd i upphittade prylar: dockor, reklamskyltar. Ett hus klätt med vinylskivor, ett annat med uppstoppade gosedjur.
Målade spånskivor på en ödetomt. En spis med armar. Urtavlor hänger på trädstammarna, en kulle av skor toppas av en gräsklippare.
En Saab V4 har påklistrade mynt på karossen och en plasttomte i passagerarsätet.

Två gånger lät kommunen av någon obegriplig anledning forsla bort verken, som om slum, våld och mordbränder är att föredra framför knepig konst. Sedan gav stadens ledning upp och nu är Projekt Heidelberg en institution. 200 000 människor far årligen förbi för att titta och förundras. Talet är ingen gissning. Kommunen har installerat ett räkneverk i gatan.

Jag promenerar på trottoaren som är målad i glada färger och upplever en märklig frid. Jag hör syrsor. En tupp gal någonstans. Fåglar sjunger. Här är vänlighet och öppenhet, utom från en äldre herre som sitter och röker på en veranda och kräver betalt för att tala med mig.

Steven Snaead, 45, är uppväxt i huset som är målat med prickar.
– Det här var ett katastrofområde, ett förlorat område.
Steven har gjort allt möjligt, jobbat på tvätterier, i lagret på ett snabbköp, allt möjligt upprepar han. Nu är han anställd av Projekt Heidelberg som ett slags guide och vaktmästare.
– Det är en utställning 24 timmar om dygnet 365 dagar om året.
”Detroit got talent”, Detroit har talang, står det på hans tröja.

Otila Bell sitter på sina veranda och ser ut över gatan. Hon hoppas att huset ska vara nymålat nästa sommar.
– Jag vill att det ska vara fint. Folk ska känna sig bekväma när de kommer hit. De ska inte vara rädda. Jag är ingen konstnär men jag tycker om att träffa nya människor. Jag har satt upp en välkomstskylt.