Hotellet är ett av stans finaste. När jag går ut passerar jag fyra karlar i vita skjortor vars uppgift det är att parkera gästernas bilar.

På andra sidan gatan ligger ett tomt kontorshus, fem våningar högt. Snett till vänster är ett annat tomt kontorshus. Snett till höger ligger ett tomt kontorshus på elva våningar och bakom det en tom skyskrapa med rikt smyckat fasad, jag får det till 36 våningar.

Kontorshuset mitt emot verkar ändå ha en pantbank på bottenvåningen. Den erbjuder sig att belåna smycken. Jag går över för att titta i fönstret och ser då en lapp som berättar att verksamheten har upphört. Pantbanken tackar sina kunder för deras förtroende.

 

Medan jag läser lappen kommer en kille i 25-årsåldern fram till mig. Han har kepsen på sned på skallen och få tänder kvar i munnen. Han vill sälja en ryggsäck.
– Den är ny. Jag kom på att jag inte behöver den.
Jag tackar nej och fortsätter runt kvarteret. En liten matvaruaffär där kassören är skyddad bakom en plexiglasskiva. En kontors- och lägenhetsskrapa där de flesta våningarna är i bruk. Det berättar portvakten.

Theodores Family Dining har upphört och fönstren är täckta med spånskivor. I nästa gathörn ligger ett tomt femvåningshus. Sedan kommer ett parkeringshus och sedan är jag framme vid Michigan Avenue. Där är ett tomt tvåvåningshus. Till vänster ännu ett hotell. Bakom ser jag den federala domstolsbyggnaden, en grå stenkoloss.

 

Ett par vänliga Detroitbor visade Urban och mig förorterna i går. Vi körde till en hemmagjort nöjesfält som en konstnär under åratal hade byggt på några ödetomter.

Runtom låg övergivna hus och på andra sidan gatan området som hyste mässhallarna med en parkeringsyta stor som fem, sex, sju, åtta fotbollsplaner.

Mässhallarna är också stängda, övergivna, och parkeringsytan följaktligen tom. Temat för nöjesfältet var: spökstad.
Det fick mig att fundera på hur människans fantasi fungerar.

Det finns mycket att fundera på i Detroit. När nöjesfältet hade varit i drift i flera år kom det till kommunledningens kännedom. Nöjesfältet tvingades stänga och står nu och förfaller tillsammans med grannskapet i övrigt.
Man kan också fundera över människans behov av kontroll, även om det bara är skenbar.
Jag är tillbaka vid hotellentrén.
– Ha en trevlig kväll, säger parkeringsvakten när jag går in.