I det offentliga språket gillar våra talesmän & -kvinnor långa ord. De säger, eller skriver, till exempel ”i nuläget” i stället för ”nu” och ”i dagsläget” i stället för ”i dag”. De gillar ”lagstiftning” när de menar ”lag”. Lagstiftning är ju en procedur som leder till en lag. Ändå hör och läser vi monsterordet ”gällande lagstiftning” i stället för ”gällande lag”. Politiker, byråkrater, till och med journalister föredrar långa ord, kanske tycker de att det verkar mer imponerande. — Varenda dag tvingas jag notera detta fenomen. ”Boende” i stället för ”bostad”, ”regelverk” i stället för ”regler”, ”kompetensutveckling” i stället för ”utbildning”, ”hotbild” i stället för ”hot”, ”åtgärdspaket” i stället för ”åtgärder”. Det är de långa ordens sjuka och det borde vara främmande åtminstone för journalister. — Det finns andra ord i vår offentliga terminologi där inte längden är det primära men väl andra besynnerligheter. Privata företag inom vård och skola benämndes nyligen i min morgontidning ”välfärdsföretag”, positivt, i motsättning till ”kommunala vårdinrättningar”, så trist. När israeler i Gaza kommer med schaktmaskiner för att riva palestinska hus kallas invånare som helt enkelt stannar hemma för ”mänskliga sköldar”, något som påstås strida mot krigslagarna, vilket schaktmaskinernas  raseri tydligen inte gör. Ett politiskt parti kallar sig nu ”liberalerna”, bestämd form, som om alla liberaler vore folkpartister. En liten grupp direktörer kallar sig ”Svenskt Näringsliv”. —  I fotbollen kallas vad som förr rätteligen hette ”Division 2” numera ”Superettan”. Ett i hög grad positivt adjektiv, efter en seger, är ”sjukt”, jag har till och med sett det i formen, ”sinnessjukt”, efter en häpnadsväckande framgång. När det gäller Olympiaden har jag tvingats stänga av radion när reportrarna i den annars så trevliga sportradion för femtioelfte gången frågar en vinnare eller förlorare ”hur känns det?” — Jag kan inte ändra språkvanor, men jag kan ju gnälla en aning då och då.