Så kallade Ystads IF till presskonferens i kväll efter matchen mot Guif.

Hade ju varit oerhört roligt om det visade sig att det är för att Jakob Nygren har förlängt.

Nej, Ystads Allehanda och Jan Ohlsson kommer förstås att få rätt om sin story från i går om Kim Andersson och presentationen i kväll.

Och sportchef Marcus Lindgren måste vara mycket överraskad då han i går eftermiddag sa att han inte kunde tänka sig att man skulle presentera någon ny spelare i kväll.

***

Det här är kanske mest semantik egentligen och jag ska absolut inte var någon partydödare på Österlen inför kvällens begivenhet:

Men hur mycket hemvändare till just Ystad är Kim Andersson egentligen?

Han ville själv inte vara med på den gruppbild jag drog ihop till talangfabriksknäcket inför VM då han såg sig som ”Kävlingepåg” och ingen produkt av Ystadshandbollen. Och det var Sävehof som fostrade honom till storspelare.

Han tillbringade alltså bara gymnasietiden i Ystad. Men att frun är från Ystad och att han bott där de senaste åren spelar förstås roll.

***

Handbollens silly season är uppenbarligen i full sving. Det rör på sig lite överallt. Nu är inte detta ett forum för redovisning men nämnas kan:

Jonathan Stenbäcken går till Lemgo (om de inte åker ur Bundesliga).

Markus Olsson, Kristianstad har sagt upp sitt kontrakt, vilket han var tvungen att göra före den 28 februari om han skulle stå fri att flytta i sommar.

Linus Persson, Mirsad Pecikoza, Adam Lönn och Robert Månsson har alla förlängt med Malmö.

Men Malmö tappar Nebojsa Simic till Kristianstad, som förlängt med Leo Larsson.

Dan Beutler, senast i Lemgo, kanske ersätter Simic i Malmö.

Lugi värvar från sin ex-tränare Zanottis Runar: Andreas Arrman, 24, mittnia och tidigare i Önnered.

Ja, stort fokus på Skåne och jag har säkert missat något norröver men det är i Skåneklubbarna det händer just nu.

***

Mitt förhands till Ystad-Guif i kväll handlade dock inte om Skåne eller Kim Andersson utan om Guifs ovanliga målvaktsmatchning: När du släppt in fem mål så byter du.

Nu kommer ni uppdaterade och kunniga bloggläsare säkert kunna nämna både ett och två lag som kört så här någon gång. Men jag för min del har aldrig hört talas om det.

Här är texten:

Taktiken har gett succé i europaspelet.
I kväll får vi se Guifs ovanliga målvaktsmatchning också i elitserien.
– Vi försöker lura deras hjärnor, säger tränaren Kristjan Andrésson.

Guifs meriterade målvaktspar Herdeiro Lucau och Aron Rafn Edvardsson har inte imponerat i år. Till exempel tog ingen av dem plats när experten Kent-Harry Andersson rankade elitseriens tio bästa målvakter i Sportbladets handbollspodd i förra veckan.
Då har lagledningen ändå provat flera sätt att matcha målvakterna för att få i gång dem.
– Vi har provat att låta dem stå varsin halvlek, testat med en kvart var och också hela matcher, säger Guifs tränare Kristjan Andrésson.
Men i de två senaste matcherna har båda övertygat när Guif tagit två raka vinster i EHF-cupen mot kroatiska Nexe och tyska Melsungen, där den sistnämnda segern är en av Guifs största skalper i klubbens historia, efter tre raka förluster i elitserien med över 30 insläppta varje gång.
Bakom målvaktssuccén ligger en helt ny och annorlunda målvaktsmatchning.
– Så fort den ene av dem släppt in fem mål byter han med den andre, berättar Guiftränaren.
Det var Andréssons assistent, den gamle stormålvakten Jan Ekman, som kläckte idén.
– Vi ville ha upp antalet räddningar och sätta press på dem: det är viktigt att rädda varje boll för att få fortsätta. Vi försöker lura deras hjärnor. Det blir också fokus från första minut samtidigt som de vet att båda får spela.
Och man viker inte av från taktiken någon gång.
– Det ställdes på sin spets i slutet mot Melsungen. Lucau var fantastiskt bra i sin period mellan 20 och 25 mål och det återstod bara 2,5 minut. Men vi bytte ändå och Aron kom in och gjorde två mycket viktiga räddningar, säger Andrésson.
När Guif är tillbaka i elitseriespelet på tisdagskvällen borta mot Ystad hänger succétaktiken från EHF-cupen med.
– Vi har fått bra utdelning.
Guif jagar en andraplats i grundserien för att slippa möta redan klara seriesegrarna Kristianstad före en eventuell SM-final och få hemmafördel också i en semifinal.

Elitseriens tio bäst målvakter enligt Kent-Harry Andersson i Sportbladets handbollspodd förra veckan:
1. Espen Christensen, Lugi
2. Anders Persson, Ystad
3. Mikael Aggefors, Alingsås
4. Leo Larsson, Kristianstad
5. Thomas Forsberg, Ricoh
6. Nebojsa Simic, Malmö
7. Rickard Frisk, Alingsås
8. Tony Heeringson, Redbergslid
9. Peter Johannesson, Sävehof
10. Robert Lechte, Skövde

***

De flesta handbollsbloggarna har tyvärr lagts ner de senaste åren. Men mitt i ”svensk handbolls bloggkris” har Kvällspostens Jan-Peter Andersson dragit i gång sin. Välkommet! Här är hans kajplats i ”etern”. Fokus på sydsvenska lagen i allmänhet och de skånska lagen i synnerhet.

***

Kollade en del CL i söndags.

Fem åttondelsfinaler känns rätt avgjorda redan efter första matchen: Veszprem (slår ut La Rioja), Kiel (Flensburg), Kielce (Montpellier), Barcelona (Ålborg) och PSG (Dunkerque) går definitivt vidare efter tunga och/eller stora segrar på bortaplan.

Wisla Plock har sex mål att gå till returen mot Vardar borta men där kan det svänga. RNL kan vi nog inte heller räkna bort trots 30-34 hemma mot Pick Szeged inför returen. Kolding kan kanske vända 17-22 hemma mot Zagreb.

I nuläget ser det ut som att det blir två polska och två ungerska lag i kvarten, men bara ett tyskt och ett franskt. Det har i och för sig att göra med att två tyska och två franska lag haft oturen att möta varandra i åttondelen – men ändå.

Min snabbanalys av dagens bomb i handbolls-Sverige:

Kim Andersson vänder hem till Ystad.
Det är ju precis så en talangfabrik i dagens idrottsvärld ska få betalt.
Och nu tar YIF upp kampen med Kristianstad om att vara det närmaste årets snackis.

När inte Kent-Harry Andersson har en aning om det utan man själv får berätta för honom att Kim Andersson ska återvända hem till Ystad – ja då vet man att det är en riktig bomb.
– Nä?! Fy fan va kul, utbrast ”Professorn” samtidigt som han stod på en parkering i sitt Ystad och stoppade in sitt kreditkort i en betalningsautomat.
Det var statliga danska DR som var först med uppgifterna i morse. Sedan hängde lokaltidningen Ystads Allehanda på och skrev att Andersson presenteras i morgon i samband med matchen.
Min omedelbara reaktion när jag läste det efter att slagit på mobilen efter att suttit på ett flyg hela förmiddagen var att det förstås stämmer, att sportchefen Jan Ohlsson och YA aldrig skulle dundrat på det här sättet om man inte hade på fötterna.
När jag sedan ringde upp sportchefen Marcus Lindgren för att dubbelkolla så dementerade han att något skulle vara klart. Och så kan det mycket väl vara just nu. Ingen säger att det är klart förrän det är helt klart – det är sedan gammalt.
Jag är övertygad om att Andersson spelar handboll i YIF nästa säsong men om han presenteras redan i morgon kväll är kanske lite mer osäkert.
Men det är mindre intressant här och nu i den här spalten.
Betydligt mer intressant är det vad det här betyder.
Jo, det innebär att YIF nästa år får det ytterniopar som många ville se redan i VM: Lukas Nilsson, 18 och Kim Andersson, 32.
Mellan dem har man två av Sveriges absolut största talanger: Emil Hansson, 17, som har fått lite av sitt genombrott i år, och Anton Hallbäck, 18, som kommer från Aranäs till nästa säsong och som många ser som mittnio framöver.
YIF hade redan innan nyheten om Kim en av de mest intressanta trupperna i elitserien med sju spelare (om vi räknar in Hallbäck) som spelade JEM i augusti i fjol. Det har man i och för sig varje år nästan. Som jag skrev i reportaget om handbollsundret i Ystad inför VM i januari: sett till antalet invånare är nog Ystad världens främsta talangfabrik i handboll.
Och det är precis så här en talangfabrik ska få betalt i dagens idrottsvärld: genom att spelarna de fostrat till storstjärnor återvänder hem efter ett antal år utomlands och kommer med ovärderlig rutin, lägger ribban för de andra, yngre spelarna så att de inser vad som krävs för att gå hela vägen och höjer intresset för hela sporten som affischnamn. Förhoppningsvis kan hemvändaren också leverera på en riktigt hög nivå på planen också.
När det gäller det sistnämnda har vi sett några riktiga bakslag de senaste åren där världsstjärnor kommit hem, misslyckats och sedan försvunnit ut i Europa igen nästan genom bakdörren. Jag tänker på Jonas Källman och Magnus Jernemyr.
Jag tror inte det blir en repris med Kim, även om han kanske inte kommer kunna skjuta ordentligt mer i sin karriär. Han kommer att tillföra så mycket på alla plan utom möjligen när det gäller just skytte.
Lägg till detta att vid årsskiftet invigs den nya arenan och elitklubbarna i Ystad får äntligen lämna ”Radonrucklet”, som Österporthallen kallas.
Därmed tar YIF nu upp kampen med Kristianstad om att vara det närmaste årets stora snackis i svensk klubbhandboll. Man visar också att man inte tänker låta Kristianstad och Alingsås (och kanske Guif om den där spaden till arenabygget kommer i marken någon gång) dra ifrån sportsligt heller.
Och det finns ju fler landslagsstjärnor att hämta hem för talangfabriken de kommande åren.

Våren är här och klubbhandbollen går in i sin mest intressanta period på hela året.
Då är förstås Handbollspodden tillbaka. Ni hittar den på de vanliga ställena.

Vi hade så mycket att snacka om att vi valde bort gäst den här gången. I stället får ni en taggad Kent-Harry i högform som…
…rankar elitseriens tio bästa målvakter.
…berättar hur elitseriens grundserie slutar – vilka går till slutspel och vilka får kvala?
…resonerar om förbundskaptenernas framtid.
…pratar om varför elitserieklubbarna bara tittar lokalt och hemvävt när de skaffar ny tränare.
…tippar åttondelsfinalerna i herrarnas Champions League.
…berättar om när han fick mediedrevet efter sig i Norge för sitt uttalande om damhandboll.
…är säker på vem som står i mål i Kristianstad nästa säsong.

Vi tippar också damernas kvartsfinaler, går genom läget i danska, norska och tyska ligorna, snackar lite om Boquist som tränare, ramlar in på tv-serier, tar upp Qatars VM-silver och en hel del annat.

Alltihop avslutas med att Kent-Harry chockar undertecknad med att ha suttit och kollat på Sons of Anarchy samtidigt som vi spelat in.

Har försökt ta ett grepp kring förbundskaptensfrågan på herrsidan.

Det blev den här artikeln:

Inom några veckor avgörs vem eller vilka som ska leda handbollslandslaget i höst.
I måndags träffade förbundets representanter de sittande förbundskaptenerna Staffan Olsson och Ola Lindgren.
– Nu har vi bollen, säger landslagschefen Lasse Tjernberg.
Men man har inte pratat med några andra kandidater – ännu.

Handbollslandslagets förbundskaptener Staffan Olsson och Ola Lindgren har kontrakt till och med den 30 juni.
Då har paret lett landslaget i sju år.
Efter uttåget i VM med förlusten i åttondelsfinalen mot Polen och en av två missade chanser att nå OS-kvalet (en chans via ett starkt EM i januari återstår) aktualiserades frågan om förbundskaptenernas framtid; om de ska få förlängt eller bytas ut.
Då gjorde förbundet omedelbart klart att senast den 29 april, när landslaget är samlat igen för EM-kval mot Slovenien, ska det vara klart vilka som ska leda landslaget i höst.
Denna deadline kvarstår men landslagschefen Lasse Tjernberg är övertygad om att det blir klart tidigare ”då vi är i gång så tidigt nu”.
På måndagen tog processen fart när man hade längre samtal med Olsson och Lindgren var för sig. Det är Tjernberg som leder processen tillsammans med Robert Wedberg, som är ny herransvarig i landslagskommittén.
Varken Lindgren eller Olsson har meddelat att de i detta läge inte vill fortsätta men Lindgren verkar mer sugen på att fortsätta:
– Jag är öppen på det viset att jag fortfarande tycker det är roligt, men samtidigt har jag den största respekt om de vill något annat. Jag ser mig inte som förbundskapten i ett längre perspektiv. Antingen avbryter vi det nu eller så jobbar vi vidare en kortare period som förbundet tycker är lämpligt, säger Lindgren.
– Jag lägger inte så himla mycket energi på det fram tills jag vet om de vill förlänga och vad ett sådant erbjudande i så fall innehåller, säger Olsson.
Medan Lindgren har två år kvar på kontraktet med IFK Kristianstad har Olsson förstås tankar på att återigen bli klubblagstränare.
– Några utländska klubbar har ringt och hört sig för. Men jag har sagt att jag vill invänta beskedet från förbundet, säger Olsson.
Det är de sex ledamöterna i förbundets landslagskommitté (se nedan) som avgör förbundskaptenernas öde.
– Nu har vi bollen, säger Tjernberg.
Kommittén kommer att ha ett möte inom två veckor och sedan, när man därefter är redo, lägga fram sitt förslag på framtidens förbundskapten(er) till styrelsen.
– Det förslag vi ställer kommer att vara väl vara välgrundat och jag har svårt att se att styrelsen inte skulle ta det. Dessutom sitter tre av personerna i kommittén också i styrelsen, säger Tjernberg.
Har ni pratat med någon annan kandidat?
– Nej, inte än.
”Inte än”?!
– Haha, svaret är: nej, det har vi inte gjort.
Hur ska jag tolka det med ”inte än”?
– Vi har inte ens hunnit så långt. Vi har inte ens samlat ihop det vi pratade om i går, säger Tjernberg.

Det här är landslagskommittén:
Stefan Karlsson, ordförande
Lasse Tjernberg, landslagschef
Stefan Lövgren, vd Svenska handbollslandslaget AB
Robert Wedberg, herransvarig
Sara Holmgren, damansvarig
Malin Andersson, ungdomsrepresentant

***

Nu har man inte exakt koll på hur sådana här processer brukar gå till och vilka tidsramar som brukar gälla. Men med tanke på att man ska vara klara allra senast den 29 april, Tjernberg dessutom säger att han är övertygad om att man blir klara tidigare än så och det faktum att man ännu inte pratat med någon annan kandidat är min känsla att man vill förlänga med Lindgren och Olsson.

Sedan är frågan om Lindgren och Olsson vill. Den förstnämnde verkar sugen och det har han ju sagt mer eller mindre hela tiden. Olsson är mer tveksam utåt i alla fall, men så har jag också fått uppfattningen genom åren att Staffan är mer försiktig med att uttala sig för att inte hamna i en sämre förhandlingsposition. Men så sitter han eller inte på ett kontrakt som klubblagstränare som Lindgren gör och vill/ska/behöver därför hålla alla dörrar öppna så länge som möjligt. Det är klart att Olsson med åren kommit allt närmare en återkomst i klubblagsvärlden.

Säg att Olsson, efter någon veckas betänketid sedan han fått erbjudandet från förbundet, tackar nej och Lindgren också gör det då han bara vill fortsätta i par med Olsson. Då lär vi vara framme i början på april och hur ska förbundet då hinna spika en ny förbundskapten innan den 29 april?

Om inte Wedberg själv går in och tar jobbet?

Men det är kanske bara jag som tycker att det verkar vara väldigt snabba puckar i så fall.

Mitt bud är i alla fall att förbundskaptenerna får erbjudande om förlängning.

***

Robert Wedberg har alltså fått en rätt tung roll inom landslagshandbollen.

Frågan är vilken titel han ska ha. Lövgrens ”general manager” var ju klockren när man skulle skriva om honom men den funkar inte på Wedberg då denne inte tar över Lövgrens gamla roll helt. Herransvarig inom landslagskommittén fick det bli i ovanstående artikel men den är inte särskilt smidig eller klatschig.

”Sir Alex” kanske? Charlie Sjöstrand kallade ju Wedberg för ”Sir Alex” i Alingsås då denne hade någon form av manager-titel.

***

På tal om Lindgren och Olsson så var det på tisdagen exakt 25 år sedan Sverige vann VM-finalen i Prag mot Sovjetunionen.

Har inte lyssnat på det själv men här har ni Radiosportens dokument om VM-bragden.

***

Inför semifinalen i OS i Atlanta 1996 samlade Expressen på en bild åtta av de nio spelare (Magnus Andersson saknas) som var kvar i laget då från VM 1990 plus Bengt Johansson. Rubriken var för övrigt: ”När vi kräver guld i USA”.

I förra veckan ramlade jag över denna bild på ett urklipp jag hade (fråga mig inte varför jag hade sparat det):

Det är i all sin enkelhet en fantastisk bild.

* Ta bara det här med klädkod när det vankades pressfotografering. Skulle man tagit en sådan bild i dag hade alla haft samma kläder på sig och det hade varit landslagets dress anpassade för just sådana här tillfällen. Nu har de nio lyckats få på sig sex olika tröjor plus Carlén i bar överkropp.

* Jag noterar att Ola Lindgren håller hårt i Henning Mankells ”Villospår” och jag minns att jag låg på sjukhus med brutet ben då, såg hela OS och mellan sändningarna läste  just ”Villospår”.

* Tomas Svensson har byxorna lite för högt uppdragna, som han så ofta hade.

* Sandalerna!

* Längst bak har Iggy Pop smugit sig in, hur nu det gick till.

* Och gamle skojaren ”Bengan” håller upp något grönt, kanske ett päron, ovanför Carléns huvud.

Till bilden hade Bengan ombetts säga något om var och en av spelarna och där finns några guldkorn som säger något om att det nog inte alltid var så lätt att leda ”goa Bengan Boys” trots allt:

Om Mats Olsson: ”Har alltid synpunkter på laguttagningar.”

Om Magnus Andersson: ”Har ett kroppsspråk som visar vad han tycker”.

Om Hajas: ”Vill alltid spela 60 min annars blir han tjurig men fogar sig till sist.”

Om Thorsson: ”Får kanske stå över ibland för att han är så snäll.”

***

EHFtv har satt ihop det de menar är de fyra senaste årens 20 mest spektakulära målen i Champions League.

Abalo har förstås med två mål. Två svenskar är också med: Viktor Fridén och Hampus Wanne. Mycket handbollsgodis kan i alla fall utlovas:

När nu bloggen är i gång och puffen för den plusinlåsta listan över världens 20 bästa spelare genom tiderna som jag och Per Johansson satte ihop under VM har blåst sin kos så vågar jag nog publicera den här nu utan att ta betalt av er.

Så här långt efteråt tycker jag nämligen det är synd om inte så många som möjligt kollar in listan då Per och jag lade ner riktigt mycket tid på den.

Och den är i högsta grad giltig fortfarande förstås.

Så sent som häromveckan utsågs ju Nikola Karabatic till världens bäste spelare 2014 av IHF.

Så här såg topp-fem ut på dam- respektive herrsidan:

Damerna:

1. Eduarda Amorim

2. Cristina Neagu

3. Heidi Lök

4. Isabelle Gulldén

5. Marta Mangue

Herrarna:

1. Nikola Karabatic

2. Mikkel Hansen

3. Thierry Omeyer

4. Domagoj Duvnjak

5. Joan Canellas

Gulldén på en fin fjärdeplats alltså. När hade vi senast en svensk på topp-fem i den här prestigefulla listan/utmärkelsen på dam- eller herrsidan?

***

På tal om Karabatic: ryktas om att han lämnar Barcelona för PSG efter säsongen. Tänk er en frisk Kim Andersson i niometerlinen: Hansen-Karabatic-Andersson. Wow!

Och efter det snacket ryktas det i dagarna om att Jicha ska ersätta Karabatic i Barça.

***

Så till vår lista över de bästa genom tiderna. Så här skrev vi:

Vi har listat de vi tycker är världens 20 bästa spelare genom tiderna där kriterier som betydelse för sina landslag och klubblag (under lång tid), meriter, avtryck i handbollens historia/utveckling och mångsidighet vägt tungt.
Nu är det upp till er, kära läsare, att ta diskussionen vidare. 
Har Karabatic verkligen gått om Wislander nu? Borde inte Tutjkin vara med? Var är Kim Andersson? Är det för många Balkanspelare på topp-tio?

1. Nikola Karabatic, Frankrike.
Född: 1984.
Position: Mittnio/vänsternio
Största meriter: 2 OS-guld, 2 VM-guld, 3 EM-guld, 2 CL-guld.
Största klubbar: Montpellier, Kiel, Barcelona.
Kommentar: En helt komplett spelare som dominerat i tidernas bästa landslag i över tio år. Prototypen för den moderna handbollen med sina hänsynslösa satsningar. Given etta på 2000-talet och nu också bäst genom alla tider.

2. Magnus Wislander
, Sverige
Född: 1964.
Position: Mittnio/mittsexa.
Största meriter: 2 VM-guld, 4 EM-guld, 3 OS-silver.
Största klubbar: Redbergslid, Kiel.
Kommentar: Utsedd till århundradets spelare i världen av internationella förbundet 1999. Spelgeni som blev bäst i världen på två helt olika positioner och dessutom höll absolut världsklass som försvarare. Störst av alla i det Bengan Boys som dominerade på 1990-talet. 

3. Ivano Balic, Kroatien
Född: 1979.
Position: Mittnio.
Största meriter: 1 OS-guld, 1 VM-guld.
Största klubbar: Metkovic, Portland San Antonio, Zagreb.
Kommentar: Bollartist med ett sällan skådat spelsinne och otroliga tempoväxlingar. Avgjorde många matcher på egen hand. Utsedd till årets spelare i världen två gånger och korades till den mest värdefulle spelaren i fem mästerskap i rad (2004-07).

4. Veselin Vujovic, Jugoslavien
Född: 1961.
Position: Vänsternio.
Största meriter: 1 OS-guld, 1 VM-guld, 3 CL-guld.
Största klubbar: Metaloplastika Sabac, Barcelona.
Kommentar: Storstjärna i världens kanske bästa klubblag genom tiderna – jugoslaviska Metaloplastika på 1980-talet. Jättetalang i basket och storskytt med 1980-talets bästa tempoväxlingar.  

5. Olafur Stefansson, Island
Född: 1973.
Position: Högernio.
Största meriter: 1 OS-silver, 4 CL-guld.
Största klubbar: Magdeburg, Ciudad Real, Rhein-Neckar Löwen, AG Köpenhamn. 
Kommentar: Förde lilla Island till OS-silver 2008. Gjorde makalösa 1570 mål i landslaget. Hade ett fantastiskt spelsinne och utnyttjade motståndarnas svagheter maximalt. Sköt inte hårdast men smartast.

6. Jackson Richardson, Frankrike
Född: 1969.
Position: Mittnio.
Största meriter: 2 VM-guld, 1 CL-guld.
Största klubbar: Grosswallstadt, Portland San Antonio, Chambery.
Kommentar: Karismatisk storstjärna när franska landslaget fick sitt genombrott i mitten av 1990-talet. Utsedd till världens bäste 1995. Världens bästa spets i 5-1-försvar. Ingen har stulit bollar som han.

7. Patrik Cavar, Kroatien
Född: 1971.
Position: Vänstersex.
Största meriter: 1 OS-guld, 1 VM-silver, 5 CL-guld.
Största klubbar: Zagreb, Barcelona.
Kommentar: Ingen spelare i världen har kunnat hantera så många positioner på planen både offensivt och defensivt. Hans uppvisning i OS 1996 var episk.

8. Stefan Lövgren, Sverige
Född: 1970.
Position: Mittnio/vänsternio.
Största meriter: 1 VM-guld, 4 EM-guld, 2 OS-silver, 1 CL-guld.
Största klubbar: Redbergslid, Kiel.
Kommentar: Kanske tidernas främste lagkapten i handbollsvärlden och Karabatics stora förebild. Hade allt som niometersspelare. Den bäste spelaren som aldrig utsetts till världens bäste. 

9. Zlatko Portner, Jugoslavien
Född: 1962.
Position: Mittnio.
Största meriter: 1 VM-guld, 3 CL-guld.
Största klubbar: Metaloplastika Sabac, Barcelona.
Kommentar: Spelförargeni och arkitekt som hade ett telepatiskt samarbete med Vujovic och de andra spelarna runt sig i såväl Metaloplastika som landslaget och Barcelona.

10. Gheorhge Gruia, Rumänien
Född: 1940.
Position: Högernio.
Största meriter: 2 VM-guld, 1 OS-brons, 1 CL-guld.
Största klubbar: Steaua Bukarest.
Kommentar: 1960-talets störste. Utvecklade, ja nästan införde, det spänstiga hoppskottet i handbollsvärlden, gammal volleybollspelare som han var. 

11. Yoon Kyung-shin, Sydkorea
Född: 1973.
Position: Högernio.
Största meriter: 4 guld asiatiska mästerskapen, 1 cupvinnarcupguld.
Största klubbar: Gummersbach, Hamburg.
Kommentar: Tidernas främste målskytt i Bundesliga (2908 mål). 

12. Talant Dujsjebajev, Sovjetunionen/Ryssland/Spanien
Född: 1968.
Position: Mittnio.
Största meriter: 1 OS-guld, 1 VM-guld, 1 CL-guld.
Största klubbar: CSKA Moskva, Teka Cantabria, Minden, Ciudad Real.
Kommentar: Världens bästa vikskott – bland mycket annat.

13. Aleksandr Karsjakevitj, Sovjetunionen/Vitryssland
Född: 1959.
Position: Vänstersex.
Största meriter: 1 OS-guld, 1 VM-guld, 3 CL-guld.
Största klubbar: SKA Minsk.
Kommentar: Uppfann knorren som revolutionerande handbollen på 1980-talet.

14. Wieland Schmidt, Östtyskland/Tyskland
Född: 1953.
Position: Målvakt.
Största meriter: 1 OS-guld, 1 VM-silver, 2 CL-guld.
Största klubbar: Magdeburg, Hameln.
Kommentar: Komplett målvakt och med massor av avgörande finalräddningar.

15. Thierry Omeyer, Frankrike
Född: 1976.
Position: Målvakt.
Största meriter: 2 OS-guld, 3 VM-guld, 3 EM-guld, 3 CL-guld.
Största klubbar: Montepellier, Kiel, Paris SG. 
Kommentar: Vinnarskallen personifierad. 

16. Lars Christiansen, Danmark
Född: 1972.
Position: Vänstersex.
Största meriter: 2 EM-guld, 1 VM-silver.
Största klubbar: Kolding, Flensburg.
Kommentar: Låg alltid i framkant i kantteknik.

17. Mikkel Hansen, Danmark
Född: 1987.
Position: Vänsternio.
Största meriter: 1 EM-guld, 2 VM-silver.
Största klubbar: Barcelona, AG Köpenhamn, Paris SG.
Kommentar: Nästintill unik kombination av längd, skott och spelintelligens. Yngst här och lär klättra på listan framöver.

18. Tomas Svensson, Sverige
Född: 1968.
Position: Målvakt.
Största meriter: 2 VM-guld,  EM-guld, 3 OS-silver, 6 CL-guld.
Största klubbar: Atletico Madrid, Bidasoa, Barcelona, Hamburg, Portland San Antonio.
Kommentar: Den främste av alla Sveriges fantastiska målvakter. Spelade elithandboll i 29 år.

19. Vasile Stinga, Rumänien
Född: 1957.
Position: Vänsternio.
Största meriter: 2 OS-brons.
Största klubbar: Steaua Bukarest, Valencia.
Kommentar: Världens kanske spänstigaste niometersspelare med ett fruktat hoppskott.

20. Irfan Smajlagic, Jugoslavien/Kroatien
Född: 1961.
Position: Högersex.
Största meriter: 1 OS-guld, 1 VM-silver, 1 OS-brons.
Största klubbar: Zagreb, US Ivry.
Kommentar: Den stilrenaste kantspelaren genom tiderna och som var kusligt effektiv med små, små medel.

Fotnot: CL-guld = seger i Champions League eller, som det hette före 1993, Europacupen.

Då är man igång igen efter ledigheten.

Passade på att ta ut en massa innestående ledighet i februari då det kändes som den kanske lugnaste månaden på året för min del rent jobbmässigt.

Men handbollsvärlden har inte direkt stått still bara för att jag varit ledig. Tänkte kommentera och ta upp några grejer här av det som hänt efter VM.

För övrigt spelar Kent-Harry och jag in en podd igen på torsdag kväll. Den ska vara ute på fredagen sen.

***

Kort efter VM snackades det om en riktig värvningsbomb: Kim Andersson till PSG.

Handball-Planet, som var först med grejen, drog nog på lite väl mycket och hävdade att bara en läkarundersökning återstod sedan skulle allt vara klart. Nu var det inte så nära tydligen. Men känslan när man läst vad som skrivits i Danmark är att affären fortfarande ”lever”.

Jag har inte snackat med Kim själv om det hela men jag påminner om vad han sa när han gästade podden hösten hösten 2013. Då berättade han att en anledning till att han skrev på för AG Köpenhamn var för att få spela med Mikkel Hansen. Och i kaoset när AG gick i konkurs och Hansen gick till PSG hade Kim kontakt med PSG, ”men de hade just värvat Kopljar då så jag fick snällt ställa mig i ledet”. Lite senare fick han någon form av förfrågan från PSG men längre än så gick det inte…den gången.

***

Alingsås gick som väntat inte vidare från gruppspelet i Champions League. Nu hamnade man visserligen i en av de två tuffaste grupperna men faktum är att de svenska representanterna i herrarnas CL de tre senaste åren bara lyckats skrapa ihop sju poäng totalt: Sävehof 4 poäng, Drott 1 och Alingsås 2.

Det är knappast något som imponerar på EHF när det nya CL-formatet ska sjösättas till nästa säsong.

Men enligt KB-Rutte, efter att pratat med Gentzel, har Sverige ändå avancerat på EHF:s ranking till en niondeplats, tack vare resultaten i fjol i europacuperna totalt sett, och chansen att vi får med ett lag till a-divisionen i CL ska vara rätt stor trots allt. Kolla in länken här till KB-Ruttes blogginlägg där han går igenom rätt mycket av förutsättningarna för det nya CL-formatet.

***

Såg också en genomgång på Handball-world av publiksnittet för alla lag i CL efter gruppspelet.

Inte så munter läsning heller för svensk del:

***

På tal om Alingsås så plockar man upp finske talangen Oliver Helander från u-laget till elitlaget. AHK håller i sitt finska spår med andra ord efter Teddy Nordling, Marcus Sjöstedt, Benjamin Ajo och Ville Kangas.

Och har man värvat en finländare så får man en stark spjutkastare också förstås. Helander är tydligen tvåa i världen i sin åldersklass i spjut.

Och i min associationsbana handboll–spjut–Alingsås så hamnar vi i Frändesjös skottprojekt med landslagstränaren i spjut, Bobbie Lohse. Och visst var Frändesjö och Lohse och körde en hel del med just Alingsås?

Helander borde ju vara rena drömmen för det projektet?

***

Robert ”Knirr” Andersson behövde inte gå arbetslös särskilt länge efter att H43 lade ner verksamheten.

I förra veckan blev han hastigt och lustigt Bundesligatränare sedan bottenlaget Erlangen hört av sig efter att de sparkat sin tränare. Det tog tydligen bara 36 timmar från första kontakten togs tills kontraktet var påskrivet.

”Knirr” har inte uppvisat några större resultat under sin tränarkarriär men nu är han alltså plötsligt tränare i världens bästa liga.

Nu lär Erlangen åka ur Bundesliga så uppgiften är förstås hopplös på ett sätt, men jag förstår att Knirr när han säger att det var en chans han inte kunde tacka nej till.

Han fick faktiskt kontrakt över nästa år också.

Det blev för övrigt förlust direkt i första ligamatchen i söndags mot Lemgo.

***

Annars är den stora snackisen i Bundesliga de senaste dagarna bråket mellan superstjärnorna Filip Jicha i Kiel och Uwe Gensheimer i Rhein-Neckar Löwen. Den sistnämnde sänkte Kiels René Toft Hansen i cupmatchen mellan giganterna i onsdags men domarna såg inte det och Gensheimer fick därför inget straff.

Någon dag efter matchen lade Kiels lagkapten Jicha ut tv-klippet där man ser hela förloppet på sin Facebooksida och det tjeckiska landslagets lagkapten kritiserade tyska landslagets lagkapten Gensheimer för hans uppträdande.

Att Jicha valde detta sätt att kommunicera har förvånat många. Nu ska Gensheimer ha snackat med Jicha på telefon och det hela lär vara utagerat.

Men en riktig snackis i racet om ligatiteln blev det.

***

Linnea Torstenson har gjort det igen – mål direkt på uppställt frikast när matchtiden gått ut. Denna gång i toppmatchen i Rumänien mot Baia Mare just före halvtid.

Kolla in målet här. Notera Torstensons målgest. Gillar den.

***

Martin Boquist lämnar VästeråsIrsta och ska ta över Ricoh, även om det inte är officiellt ännu. UPPDATERING: Det är visst officiellt. Uppdaterade mig för dåligt de sista dagarna på semestern tydligen.

***

Axnér tillbaka i Lugi nästa säsong och lämnar därmed jobbet som elitserieexpert i TV4 (lär fortsätta vara kanalens expert när det är landskamper).

Upplagt för en Per Johansson-comeback på TV4 till hösten, tänkte jag först. Men han är ju nån form av manager i Alingsås numera så det kanske inte går.

Hörde att Oscar Carlén imponerade som expert under VM. Kan det vara nåt för Carlén respektive TV4?

Här har ni min tyckare efter finalen och lite annat längre ner.

CCCP i hockey, USA:s Dream Team i basket, Spaniens fotbollslandslag 2008-12…
Det är där vi ska räkna in detta Frankrike – som ett av tidernas absolut bästa bollandslag alla kategorier.
Frågan är hur länge de kommer att dominera.

Aldrig har så många hållit så mycket på en så stor favorit som handbollsvärlden på giganterna från Frankrike i VM-finalen mot Qatar i kväll.
Ni vet varför.
Så vi är många som är rätt nöjda nu efter att Les Experts, som de kallas, besegrat emirens, IHF:s, legoknektarnas, pengarnas och domarnas Qatar med 25-22.
Men, och det ska påpekas, när Qatar väl tagit sig till finalen på mycket tveksamma grunder så gav de Frankrike en ordentlig match – utan hjälp av domarna. Och det känns ändå bra att finalen blev värdig när VM nu summeras.
För det här tjeckiska domarparet tog inga mutor… förlåt, inga fångar i kväll.
Frankrike har nu vunnit de tio senaste mästerskapsfinalerna man varit uppe i och för andra gången (första gången efter VM 2009) står man där med alla tre bältena som regerande olympia-, världs- och europamästare.
Redan efter VM 2011 konstaterade vi att man passerat Bengan Boys som tidernas främsta handbollslandslag.
Nu är det dags att gå ett steg längre och titta utanför handbollen. Då skulle jag vilja hävda att detta Frankrike är däruppe med Sovjetunionens ishockeylag på 1970- och 80-talen, USA:s Dream Team i basket och det spanska fotbollslandslaget som vann tre raka mästerskap 2008-2012.
Alltså bland världens absolut främsta bollandslag genom tiderna alla kategorier.
Jerome Fernandez, 37-åringen som gick in och definitivt avgjorde finalen, och Thierry Omeyer, 38, är nu historiska då de är ensamma om fyra VM-guld.
Vi var nog många som trodde att den franska guldepoken var över i samband med VM 2013. Nikola Karabatic var på nedgång som huvudperson i en spelskandal, laget hade visserligen tagit OS-guld på sommaren men haft problem att nå mellanrundan i EM ett år tidigare och i detta VM blev det respass i kvartsfinalen.
Men vid EM för ett år sedan visade fransmännen att man var tillbaka och pulveriserade Danmark på deras egen hemmaplan i finalen och i detta VM gick man in som större favoriter än på länge.
Frågan är hur länge denna franska dynasti kommer att regera.
Ja, ”risken” är nog att vi får leva med en fransk dominans ett tag till.
Nästa VM går nämligen i Frankrike och precis som EM 2002 blev för Bengan Boys och Polen vill ha sitt EM 2016 till är nog tanken att VM 2017 ska bli den perfekta avslutningen för denna fantastiska handbollsgeneration.
Och innan dess ska ett OS och ett EM hinna avverkas så det är nog inte omöjligt att Frankrike tar trippeln en tredje gång.
Men det är faktiskt inte säkert att det tar slut med hemma-VM 2017.
För det här är handlar egentligen inte om en generation franska stjärnor, även om jag tror att VM om två år blir slutpunkten för Omeyer, Guigou, Narcisse och Fernandez, om den sistnämnde inte redan lagt av då.
Den bäste av dem alla, Nikola Karabatic, är bara 30 år och jag tror att spelskandalen bara förlängde hans karriär så han lär köra på fem-sex år till.
Det här laget står inte och faller med Narcisse och Guigou, där finns värdiga ersättare, och Fernandez har visserligen varit en kulturbärare men i spelet har han bara varit hjälpgumma de senaste åren – om än viktig sådan i sina stunder som i kvällens final.
Frankrike har sett spelare som Didier Dinart, Bertrand Gille och Joel Abati tacka för sig men man har ändå fortsatt att dominera.
Den franska generationsväxlingen pågår helt enkelt ständigt. De yngre spelarna skolas i en vinnarkultur och slussas, precis som i Bengan Boys i mitten av 1990-talet eller hos de norska damerna de senaste åren, in i en gynnsam miljö där de får vara med och spela och segra i tre-fyra mästerskap innan de ska ta över på sina respektive positioner. Till skillnad från till exempel de svenska herrarna där spelare som Viktor Östlund, Markus Olsson och Magnus Persson ”tvingas” ta bärande roller direkt.
Det är egentligen bara på målvaktssidan som det känns tomt bakom Omeyer i Frankrike. Men så har heller aldrig den arrogante vinnarskallen tillåtit någon annan målvakt växa ut som alternativ bakom honom, varken i klubblag (fråga Andreas Palicka) eller landslag. Så ingen kan heller veta vem som står där redo när han väl kliver åt sidan en gång för alla.
Lyckas Frankrike med det skiftet också kan Les Experts fortsätta dominera i många år, åtminstone till den dag Nikola Karabatic tackar för sig.
***
Måste passa på att hylla Valero Rivera – ett taktiskt geni som trots allt var nära att fälla självaste Frankrike.
***
Med samma domare som i kvartsfinalen eller semifinalen hade det blivit guld till Qatar.
***
Polen tog brons till slut. Underskattade vi dem efter att de besegrat Sverige i åttondelsfinalen?
Både ja och nej.
Nej, sett till matchen mot Sverige. Där var polackerna inte bra och Sverige hade en jättechans att nå en kvartsfinal.
Ja, sett till vilken kapacitet de hade till slut.
***
Danijel Saric – aldrig har en handbollsspelare tjänat så mycket pengar på så kort tid. Medan hans lagkamrater ”tvingats” skriva på för flera år för qatariska klubblag och legat på landslagläger i månader skrev målvakten på för Qatar i december och återvänder till Barcelona i morgon.

***

Frankrikes mästerskapsfacit sedan 2001:

VM 2001: Guld.
EM 2002: 6:a.
VM 2003: Brons.
EM 2004: 6:a.
OS 2004: 5:a.
VM 2005: Brons.
EM 2006: Guld.
VM 2007: 4:a.
EM 2008: Brons.
OS 2008: Guld.
VM 2009: Guld.
EM 2010: Guld.
VM 2011: Guld.
EM 2012: 11:a.
OS 2012: Guld.
VM 2013: 6:a.
EM 2014: Guld.
VM 2015: Guld.

***

Har ju egentligen gått på semester men en VM-final vill man ju inte missa att få skriva om. Det, kan man lugnt säga, ingår i jobbet som handbollsansvarig på Sportbladet.

Men jag har publicerat ett par grejer ändå de senaste dagarna.

En lång, öppenhjärtig intervju med Ljubomir Vranjes som, om ni råkat missa den, finns att läsa här.

En grej i dag om hur emiren stoppade Kanal 5 och de andra tv-bolagen från att sända vad de ville och hur länge de ville efter kvällens final.

***

Flög hem i onsdags från Doha med stora delar av landslaget.

De flesta behövde inte vara tillbaka i sina klubblag förrän på måndag (i morgon).

Men det gällde inte Andreas Nilsson.

Redan när han kom ut ur duschen efter åttondelsfinalen mot Polen hade han ett sms om att han skulle vara på plats i Veszprem på fredag morgon – för fystest!

Va fan är det för mening att ha fystest direkt efter ett VM?

***

På tal om fysik och fysträning så verkar artikeln om några landslagsspelares syn på svensk handbolls framtid ha upprört mycket här hemma.

Och folk verkar tycka och tro att jag har tagit ställning i frågan. Men herregud, jag gjorde en artikel som reporter utifrån vad de här spelarna säger och tycker. Det får stå för dem. Och precis som jag poängterade i artikeln så pratar inte spelarna i egen sak eller landslagets upplägg i dag utan om svensk handboll i stort och på sikt.

Visst kunde jag tagit debatten vidare, kollat vad de utvecklingsansvariga inom förbundet säger, ta ställning själv och så vidare. Men nu gjorde jag inte det den här gången. Det var min sista artikel från VM, dagen efter Sverige hade blivit utslagna, ett knäck som inte fick plats i tidningen på tisdagen utan lades ut på nätet i stället. Därefter släckte jag ner och lät det bero. Men ni får gärna ta debatten vidare.

Många har också hängt upp sig på till exempel Sjöstrands uttryck som att ”Duvnjak aldrig varit på gymmet”. Då jag citerat honom kan jag känna ett visst ansvar för hur det tolkas också och man ska förstås inte ta bokstavligt utan Sjöstrand använde mer ett ”målande” språk här.

***

Hade faktiskt inte noterat det tidigare, men Sverige slutade alltså på tionde plats i VM.

***

Då får vi hoppas att OS-kvalklara Frankrike, Polen, Spanien, Danmark, Kroatien och Tyskland går bra också i EM om ett år så att det räcker med en sjätte-sjunde-åttonde plats någonstans för Sverige för att knipa en plats i OS-kvalet.

***

UPPDATERING:

VM:s officiella all star team:
Mv: Thierry Omeyer, Frankrike.
V6: Valero Rivera, Spanien.
V9: Rafael Capote, Qatar.
M9: Nikola Karabatic, Frankrike.
H9: Zarko Markovic, Qatar.
H6: Dragan Gajic, Slovenien.
M6: Bartosz Jurecki, Polen.
MVP: Thierry Omeyer, Frankrike.

Togs ut av IHF:s analysgrupp under VM, bestående av: Frantisek Taborsky, Tjeckien, Paul Landuré, Frankrike, Zoltan Marczinka, Ungern och Dietrich Späte, Tyskland.

***

Nej, nu stänger vi bloggbutiken för minst en månad framöver… tror jag.

Ser att det blev lite reaktioner på twitter, som man med rätta ibland kan kalla ankdamm, på spelarnas uttalande om fysikfokuset i svensk handboll.

Tycker inte att ni ska ta spelarnas ord bokstavligt alla gånger i den här texten. Självklart menar inte Sjöstrand att Duvnjak har någon sorts frisedel från Kiels pass i gymmet. Det där var mer ett målande sätt att beskriva eller uttrycka det på och det tror jag att de flesta också förstod det om man verkligen ville förstå det.

***

Om några timmar lyfter planet från Doha till Kastrup och det är dags att lämna VM.

Det finns en längre intervju att skriva ut på planet hem som jag hoppas kommer in i tidningen och ut på nätet i helgen (jag känner på mig att den blir läsvärd) och tanken är att jag ska skriva om finalen på söndag.

Men i övrigt så taggar jag ner här och i de andra kanalerna för ett tag nu.

Ett kompberg ska saneras och semesterdagar som annars brinner inne ska tas ut vilket betyder att jag tar ledigt nu (sånär som på ovanstående) hela februari och en vecka in i mars.

Det ligger bra i min ”tävlingskalender” att ta ledigt några veckor. Februari är inte den hetaste av handbolls- och fotbollsmånader och när jag kommer tillbaka är det fortfarande några veckor kvar till fotbollsallsvenskan och elitserieslutspelet börjar. Därmed behöver kan jag koppla bort jobbet helt för några veckor.

Tack till alla er som var med på den här VM-resan och hängde med i blogg, podd, webb-tv, artiklar, intervjuer och tyckare. Utan er läsare, lyssnare och tittare hade jag inte orkat köra på i det här tempot.

Bloggen och podden tar alltså också semester. Men räkna med att Kent-Harry och jag står som två frustande galopphästar i startbåset redo att kasta oss ut i podderiet igen någon vecka in i mars.

På återhörande och återseende!

Jag avslutar, med anledning av artikeln med Andreas Nilsson och det fula spelet på linjen, med ett skamgrepp signerat en av 2000-talets bästa linjespelare – Igor Vori mot brassarna i åttondelsfinalen i söndags:

Avsnitt fem av podden är inspelat och släppt (finns på de vanliga ställena).
Det är dagen efter Sveriges uttåg i VM och det är klart att det präglar avsnittet.

Vi hade en hel del att gå genom samtidigt som det är sista VM-podden eftersom Sverige åkt ur och undertecknad nu lämnar Qatar och VM. Därför går vi ut med lite av en smäll och levererar en VM-podd på hela 40 minuter.

Ni bjuds med andra ord på en hel del:
* Per Johansson lägger ut texten och analyserar varför Sverige förlorade mot Polen där han kommer med några infallsvinklar som kanske inte uppmärksammats.
* Vi tittar på det här landslagets framtid.
* Vi pratar förstås om förbundskaptenernas framtid och vilka alternativ som finns, men där Johansson kommer fram till:
”Har de kraften själva ska de få fortsätta och försöka knipa den här OS-platsen.”
* Avslutningsvis kollar vi närmare på onsdagens kvartsfinaler och hur det går där.
En match känns särskilt kittlande och där Johansson, precis som de flesta, känner en fruktan:
”Man kan bara hoppas att det mötet blir sportsligt rättvist för det florerar många intressen i en sådan här match.”
Han öppnar också för en skräll:
”Qatar kan gå till final.”

***

Gjort ett knäck om vad spelarna tycker ska förändras för att Sverige ska närma sig toppnationerna.

Det här handlar alltså inte om landslagets upplägg just nu utan jag pratade med spelarna utifrån ett större perspektiv, om svensk handboll i stort och vad som behöver göras på sikt.

Se det som ett inlägg i debatten (om det nu finns någon) om hur svensk handboll ska utvecklas.

DOHA. Hur ska svensk handboll komma närmare världstoppen?
Flera av landslagsstjärnorna säger nu samma sak:
– Vi lägger för mycket vikt vid fysiken i stället för den tekniska och taktiska biten, som Johan Sjöstrand uttrycker det.

Bara två gånger sedan Bengan Boys-epoken har Sverige nått minst en semifinal – VM 2011 och OS 2012.
Då har det ändå spelats 16 mästerskap.
I går åkte Sverige ur VM i åttondelsfinalen och det är förstås uppenbart att man är en bra bit efter världstoppen och ”de fyra stora” – Frankrike, Danmark, Spanien och Kroatien.
Vad ska svensk handboll göra för att närma sig stormakterna i framtiden?
Johan Sjöstrand, som spelat i fyra olika ligor och i tre av världens största klubbar (Flesnburg, Barcelona och Kiel), är klar med vad han tycker:
– Vi lägger för mycket vikt vid fysiken i stället för den tekniska och taktiska biten i svensk handboll. Det är en åsikt jag har men det är nog inte många som håller med mig, säger landslagskeepern.
Men det är det visst när Sportbladet frågar fler landslagsstjärnor.
– Jag kan känna att det är för mycket fokus på Frankrike och den fysiska handbollen de står för. Visst är det bra om du är två meter och väger 100 kilo men efter att varit ute och spelat några år i Bundesliga ser man att vi inte är efter i fysiken i stort, säger Patrik Fahlgren.
Jonas Källman som spelade elva år i spanska Ciudad Real med några av världens absolut bästa spelare från nästan alla de stora handbollsnationerna:
– Klart man ska köra fys men det är som Johan säger: Jag tror absolut man kan lägga några fler timmar på själva handbollen, på planen i stället med individuell teknik, skotteknik, taktik…
Nu syftar inte spelarna på a-landslagets träningar och upplägg i dag utan svensk handboll totalt sett och på längre sikt.
– I Ciudad Real hade vi fem-sex spelare som var med i det spanska ungdomslandslaget men fysiskt var de inte i närheten av de svenska spelarna i samma ålder, säger Källman.
Fahlgren:
– Spelarna på Balkan har väl aldrig sett en skivstång.
Sjöstrand igen:
– Det pratas extremt mycket om fysik i Sverige. Alla ska gå på gymmet hela dagarna och bli stora. Min erfarenhet från de lag som jag spelat i är att folk så klart är bra tränade men de tar inte 120 kilo i bänkpress. Kolla på Duvnjak (Domagoj, kroaten) hos oss i Kiel – han har aldrig varit på gymmet i hela sitt liv men blev utsedd till världens bäste spelare i fjol. Han ser ut som en sticka i kroppen. Marko Vujin (Serbien) har heller aldrig varit i gymmet.
Ola Lindgren är inte lika övertygad.
– Man kan inte bara peka på en sak. Jag tror att vi behöver ha en bra fysik på våra spelare men samtidigt individuell skicklighet förstås. Och ligger vi så långt fram fysiskt? Matcherna mot Frankrike och Polen här på VM är väl svar nog. Det krävs jobb i alla riktningar, säger förbundskaptenen.

Blev ett rejält jobbrace direkt efter matchen.

Känner mig rätt tom just nu.

***

Flera har de senaste två åren frågat mig var Dalibor Doder egentligen tog vägen när det kommer till landslaget.

Det undrar han själv också, visar det sig.

Jag pratade med honom efter Sveriges uttåg och ni läser artikeln och intervjun här.

***

Här är min tyckare i tisdagstidningen:

DOHA. Det är inte ett misslyckande att åka ut mot Polen i en VM-åttondelsfinal med det här laget.
Men det är ändå läge att byta förbundskaptener efter säsongen.
I min värld finns det två givna kandidater som efterträdare.

Till slut blev det som vi befarat sedan truppen togs ut den 15 december, eller snarare sedan Kim Ekdahl Du Rietz och Jim Gottfridsson tackade nej till VM tidigare under hösten:
Det uppställda anfallsspelet höll inte.
Därför föll Sverige i åttondelsfinalen och anledningen till att det ändå blev så jämnt var att Polen inte heller var bra. 
Ändå vill jag inte påstå att det är ett misslyckande att åka ut i en åttondelsfinal mot ett svagt spelande Polen. Inte med det här laget.
Jag har skrivit det flera gånger de senaste dagarna och jag gör det igen: Sverige tvingades ställa upp utan landets tre bästa niometersspelare i en VM-åttondelsfinal – Kim Ekdahl Du Rietz, Jim Gottfridsson och Kim Andersson. 
Då blir det svårt.
Bortförklaring? Nej, förklaring.
Jag är övertygad om att det hade räckte att Kim Andersson hade kunnat spela för att Sverige skulle vinna den här matchen.
Men nu hade man de spelare man hade och framför allt hade Ola Lindgren och Staffan Olsson de spelare de hade. 
Möjligen att Fredrik Petersen kunde ha spelat mer som mittnia men annars tror jag att Lindgren och Olsson provade alla alternativ och konstellationer som fanns tillgängliga.
Att Sverige redan är ute ur VM beror alltså inte på Olsson och Lindgren.
* De gjorde flera smarta, taktiska drag i VM där 5-1-spelet mot Frankrike var det kanske tydligaste.
* De lyckades pumpa Viktor Östlund och Markus Olsson fulla med självförtroende och göra dem trygga när alla andra tvivlade.
* De har blivit allt modigare i coachningen de senaste åren.
* De har gjort rätt som haft tålamod, kalla det ”daltat” om ni vill, med Jonas Källman.
* De sprider ett oerhört lugn inte minst på mästerskap som de har sådan oerhörd rutin på.
Men efter de avslutande EM-kvalmatcherna i juni går deras kontrakt ut.
Man ska verkligen aldrig byta för bytandets skull. Men jag kan tycka att tajmingen då är den rätta att skifta förbundskaptener.
Alternativet är att ge dem ett år till över ett tänkt OS 2016. Längre än så tror jag inte ens de själva vill sitta. Det hade varit givet att förlänga med ett år i min värld om Sverige hade lämnat detta VM med en plats i OS-kvalet i april nästa år. Men nu gör man inte det.
Sett till landslagets tävlingskalender är det på sommaren efter ett VM man ska byta förbundskapten med tanke på att efterträdaren då får en så lugn resa som möjligt in mot första mästerskapet (EM i januari 2016 i detta fallet) att bygga sitt lag på, utan några kvalmatcher på hösten.
Å andra sidan gör man i så fall ett byte med ett halvår kvar till ett EM där man troligen behöver nå en femte- eller sjätteplats för att ta en OS-kvalplats. Så tajmingen är aldrig klockren.
Varför ska man byta?
Lindgren och Olsson har suttit i sju år nu med blandade resultat, för att inte säga en jäkla berg o dalbaneresa. Det är en rätt lång tid det kan vara läge att få in nytt blod helt enkelt.
Kim Ekdahl Du Rietz har tackat för sig, Kim Andersson slutar och Jonas Källman är osäker. Det betyder att något av en landslagsepok är över och en ny generation ska definitivt ta över på flera positioner. Då är det också läge för en ny förbundskapten att ta över.
Sedan ska givetvis en värdig efterträdare vara tillgänglig också.
För mig finns det två givna kandidater: Magnus Andersson och Ljubomir Vranjes.
Skulle inte någon av dem gå att lösa till sommaren utan i stället ett år senare så ser jag gärna att man gör klart det redan nu i vår och förlänger med Lindgren och Olsson ett år.
***
Eller så går man på det isländska trendspåret och chockar med Guifs Kristján Andrésson. Det är också ett spännande namn och garanterat lättare att få loss.
***
Enligt Stefan Lövgren, landslagets general manager, vet vi senast i samband med EM-kvalet den 29 april vem eller vilka som är förbundskaptener till hösten.

***

Några ord om min tyckare/analys här ovan: jag menar alltså inte att man ska ha både Vranjes och Andersson. Det är nog för övrigt omöjligt att lösa ekonomiskt.

Nu fördjupade jag mig inte i olika konstellationer, om det ska vara två jämställda förbundskaptener, en huvudansvarig med assisterande eller en soloartist likt Bengan Johansson.

Jag vill i varje fall se antingen Vranjes eller Andersson i en huvudroll. För att de, från min horisont, är två av Sveriges absolut bästa tränare med stor internationell erfarenhet.

Sedan är det skillnad på dem förstås: Vranjes har inte alls lika lång tränargärning bakom sig som Andersson och har bara varit i en enda klubb även om han hunnit med en kort sväng som serbisk förbundskapten också. Andersson har en betydligt bredare erfarenhet med flera olika klubbar, på lite olika nivåer och  i olika länder och dessutom en(?) säsong som assisterande i U-landslaget med VM-guld som en hyfsad avrundning.