Jag ligger nu här i sängen bredvid min snusande bebis. Snart en vecka efter vi slutade amma. Hon är helt nöjd bara hon får somna liggandes på mig. Det är okej tycker jag. Jag drömmer drömmar på nätterna om att mina barn försvinner och kan inte tolka det som något annat än att jag bearbetar min egen separationsångest. Jag har just åter igen läst igenom alla era kommentarer. Jag blir rörd av att så många, i princip alla är så för det här med amning. Jag läser att ni tycker att det är viktigt att jag bestämmer själv och att man ska låta myset och närheten styra. Det är också fint. Ingen har bestämt åt mig. Jag har bestämt helt själv och det har sina anledningar. Jag skulle kunna amma hur länge som helst. Det hade varit härligt. Men den här gången har jag bestämt mig för att göra annorlunda. När Rosa var liten levde jag under helt andra förutsättningar. Jag och Rosa behövde vår symbios. Det var som ett skydd mot världen. Efter en slitsam skilsmässa bestämde jag mig för att göra om och göra rätt. Jag har jobbat så hårt för det. Min belöning är nog min nya stora kärlek tillika pappa till Wilma. Fortfarande varje dag tänker jag på att göra om och göra rätt. För mig handlar det mycket om att släppa taget och släppa in. Så jag bestämde mig att jag skulle ge min bebis ett år av amning. Det blev tretton månader. Wilma får fortsätta mammatanka på andra sätt. Sova tätt intill och all annan närhet. Den här gången handlade det inte om överlevnad utan göra rätt för alla i vår lilla familj. Den där brokiga som ska stämma och klistras i hop. Där alla behöver en fin liten plats. Jag vill att den ska vara förevigt. Så jag anstränger mig för att göra om och göra rätt.