Vad skulle jag göra utan er. Det är så viktigt att få spegla sina känslor om saker och ting. Få lite motstånd, nya tankar och lösningar. Jag hade aldrig tänkt att Rosa skulle få sluta på ridningen. Hon älskar att rida och är en riktigt duktig liten ryttarinna. Jag fick min första häst när jag var sex år och har levt i stallet under stora delar av mitt liv. Så jag vet hur viktigt det är. Men jag fick ta mig själv överallt så jag har inte den där föräldrar-skjuts-grejen i mig. Om Rosa fick bestämma skulle hon vilja lägga till gymnastik, simhopp, parkour eller vad det heter, cirkus, basket… Jag tänker att två aktiviteter är nog nu. Sen när hon blir äldre och kan fixa själv kan hon lägga till en ny.

Som någon skrev. Allt är en fråga om planering. Grunden för min planering ser ut så här. Rosa har en pappa men inte en pappa som vill vara med och fixa och trixa runt sånt här. Min kille fixar och trixar så mycket så jag blir helt rörd men han har ett jobb som inte är det minsta flexibelt. Efter det här inlägget ringde min mamma och frågade om hon kan hjälpa till då och då. Tanken har faktiskt inte slagit mig att jag skulle kunna fråga. Sen rider Rosa tillsammans med sin klasskompis vars mamma mer än gärna skjutsar.

Så det blir bra.

Min lärdom i detta är att vara sträng med vad jag säger ja till. Kolla så att aktiviteten inte krockar med en massa annat. Jag skjutsar mer än gärna men det blir övermäktigt när det sker samtidigt som dagishämtning, möten och allmän vardagsstress. Om det här ska ske i något sorts kaos tror jag inte att Rosa heller kommer minnas det här som kul. Jag kommer aldrig bli en hockeymorsa men jag vill att  ni ska veta att jag beundrar er mycket. Sneglar åt ert håll och undrar över hur vardagspusslet ser ut och framför allt hur ni orkar.