Arkiv för kategori Tweenie

- Sida 1 av 1

Lyckan i ett par Uggs

av Hannah Widell

Just nu på Rosas önskelista finns bara två saker Hollister-kläder och Uggs. Jag blir alltid kluven angående hur mycket man ska pleasa sina barn med att få vad alla andra har. Så efter många diskussioner fram och tillbaka då jag säger att hon får önska sig och så vidare gjorde vi en kompromiss. Hon fick ta en del av hennes sparade pengar för att då kunna köpa ett par Uggs. Jag minns själv hur det var att köpa något man hade sparat till. De sakerna fick större betydelse. Så hittade vi världens finaste chokladbruna Uggs på footway.se, snabbare än blixten kom de med posten och lyckan var total. Då kände jag att det är ändå något riktigt härligt att få den där grejen eller klädesplagget som alla andra haaaar.

Kategorier Tweenie

På väg!

av Hannah Widell

Kan någon slå mig i huvudet med något hårt tack. Jag vill svimma av och vakna upp lite mer hårdhudad och inte så jäkla mjäkig. Om en timma går mitt tåg till Åre. Som ni alla vet ska jag dit på bröllop. En underbar barnfri helg med min man kan man tänka. Jag kan också tänka det snart. Men just nu har jag först vinkat av Rosa med en klump i halsen och sen lämnat en inte så nöjd Wilma på förskolan. Sen grät jag hela vägen till kontoret. Där jag nu har försökt visa mitt glamm-mood med att klä mig i en pajettkreation. Fortfarande med bröstet fyllt av separationsångest, dödsångest, livsångest ja, alla ångestar man kan ha. När jag trycker på publiceraknappen på det här mailet ska jag försöka ruska av mig allt detta trams och i stället njuta av allt härligt jag har framför mig. Önskar att det fanns något piller mot mjäkiga mammakänslor. Aja, tio djupa andetag. Vem som än styr över såna här saker ge mig lite styrka. Nu börjar jag om. Vi ses igen när jag är på tåget!

Går det att kombinera drömmar och barn?

av Hannah Widell

Kommentar av Micki ”Ja, fast Rosa kommer ju inte att behöva dej mindre för att hon blir äldre, snarare mer. Visst är det en härlig dröm om att kunna förverkliga sej själv med eget företag och drömjobbet men det går sällan ihop med barn. Ibland kanske man får ta en paus och fråga sej själv om en lägenhet i innerstan och semestrar  i hus på Gotland är det som pengar ska gå till när man egentligen bara behöver ge tid till ungarna. Människor som du brukar bortförklara allt med att det är kvalitetstid som betyder nåt, det är inte sant, ungar vill ha kvanitet av sina föräldrar, ju mer desto bättre!”

Häromdagen skrev jag om att få i hop livspusslet att vissa dagar känns som ett evigt pusslande. Då fick jag den här kommentaren av Micki. Tänkte länge och väl på bilden jag ger här på bloggen eller snarare vad hon väljer att läsa in. Kände att det här är en superviktig debatt, fråga eller vad man ska kalla det.

Micki påstår ju här att mitt arbetsliv inte går i hop med mitt mammaliv. Hon säger att människor som jag brukar bortförklara allt med att det är kvalitetstid som betyder något…ja, ni kan läsa själva.

Det låter som om jag är en övertidsarbetande mamma som aldrig är med mina barn. Som ni kanske redan har förstått håller jag inte alls med Micki när det gäller att förverkliga sig själv och eget företag inte går ihop med barn. Om man ska tänka så tror jag inte att någon annan form än att vara hemmafru funkar. När jag och Amanda bestämde oss för att starta eget var just en av anledningarna att vi ville skapa en arbetsform där våra barn får plats. Att inte behöva ha dåligt samvete när man behöver vara hemma med sjuka barn. Ingen som tycker att det är jobbigt när barnen hänger med till kontoret, vi bestämde oss helst enkelt för att anpassa våra arbetsliv efter våra barn. Vår andra önskan var att ha roligt på jobbet varje dag, arbeta med människor vi har valt själva samt att försöka göra allt vi någonsin drömt om. Inget nio till fem-jobb i världen hade kunnat fixa den här kombinationen. Så jag förstår inte riktigt vad valet skulle vara, menar Micki att jag ska ta ett mindre krävande jobb? Men vad är då det? Jag har själv skapat ett jobb där både barn och självförverkligande får plats. Jag tror att jag hade pusslat lika mycket som hemmamamma, eller deltidsarbetande mamma. Framför allt är det just såna här kommentarer håller kvinnor tillbaka. I stället för att försöka få bukt på livspusslet tillsammans, skapa arbetssituationer som tillåter kvinnor att vara både och.

Jag tror att alla gör så gott de kan. Det viktigaste är nog att göra det som gör att man är tillfreds och lycklig. Inte går in i någon trist vägg eller tappar bort sig själv. Jag tror att det är livsfarligt att inte försöka göra allt man drömmer om. Jag tror på att skaffa så många barn man hinner se och ta hand om och samma sak när det gäller sig själv. Att hinna se och ta hand om alltså. Jag tror på att stödja varandra i det vi har valt. Inte trycka ner med våra fördomar.

Det var bara det.

 

Kategorier Bebis, Karriär, Tweenie

Jag ska sluta vara så jävla överbeskyddande!

av Hannah Widell

Visst har världen blivit farligare, bilarna snabbare, pedofilerna fler och om man ger sig ut på internet finns det inget som inte är lite fel eller kan framkalla cancer. Jag har ett barn som börjar bli stor. Ett som står på gränsen till att kunna ta vara på sig själv och vars största längtan är att få göra det. Hon önskade sig egna hemnycklar i födelsedagspresent. Säger inte det allt? Men jag är någon helt annan stans. Jag lider av tvångstankar att allt farligt ska hända så fort jag vänder ryggen till. Målar upp katastrofbilder så fort jag får chansen. Allt detta onödiga i stället för att lita på min snart ganska stora flicka. Lita på och med det ge henne världens bästa självförtroende.

När jag var liten fick jag gå och handla själv när jag var fem år. Min mamma som låg till sängs när hon väntade Amanda hade inget val. Jag fick lära mig att snällt fråga en vuxen om jag kunde få gå med den när jag skulle gå över gatan. När jag var sex år fick jag min första egna häst. Mitt fina, svarta russ och jag red omkring i skogarna runt vår gård på Gotland tillsammans med min bästis som var två år äldre. I bland har jag undrat över hur jag kunde få så god självkänsla och tokgenen att våga tro på att the sky is the limit. Jag tror att jag har förstått. Jag tror att det är min mammas totala tro på att jag och mina systrar kan klara vad som helst. Jag brukar fråga hur hon kunde låta oss flänga omkring i världen utan att vara orolig. Hon svarar alltid att visst kan jag vara orolig men jag litar alltid på att ni tar rätt beslut och tar er hem på bästa sätt.

Så det är dax att jag slutar vara dumbeskyddande. Att mina spöken gör att mina döttrar aldrig får möta verkligheten. Klart jag inte kommer släppa dem helt till vargarna men jag måste våga lita på. Rosa är ju en smart tjej med hjärtat på rätta stället. Allt eller inget kan hända hela tiden vare sig jag har katastroftankar eller ej, vare sig jag är med eller ej. Mitt beskydd kommer inte skydda den kommer kanske i värsta fall stjälpa. Härmed slutar jag curla, lita på att min dotter klarar allt och låter henne göra lagom-egna saker för hennes ålder.

Hjälp mig! Hur gör ni? Vad låter ni era barn göra själva från vilken ålder?

Kategorier Tweenie

Fin matematik

av Hannah Widell

När jag gick i skolan var matte det allra svåraste. Allt bara flöt ihop, rutor och siffror i en enda röra. Allt var så grötigt att när någon skulle förklara så blev jag mer arg än klok. I bland är min dotter Rosa som en karbonkopia av mitt tweeiniejag. I kväll skulle vi göra matteläxa. Allt började bra men efter någon sida kom något nytt som knappt jag heller förstod. På noll och inga sekunder blir det som en låsning, tårar, jag kan inte, vill inte lyssna… det plus jag med min matteskräck.

Då ryckte min kille Gustav in. Ekonomen. Inte bara det, den tålmodiga hjälten med ett stort pedagogiskt hjärta. Jag satt mitt emot vid köksbordet. Rosa ville först bara gråta och kunde knappt sitta still i kökssoffan för att sakta börja intressera sig för Gustavs matteexempel. Efter några minuter börjar hon vara med och räkna. Några till och hon kan helt själv. Den lyckan att ha förstått, att ha klarat en helt sida själv med helt nya svåra tal. Den lyckan gick hon och la sig med i kväll.

Finaste Gustav lärde duktigaste Rosa något nytt det är lika med min lycka.

Kategorier Tweenie

Ni har helt rätt!

av Hannah Widell

Vad skulle jag göra utan er. Det är så viktigt att få spegla sina känslor om saker och ting. Få lite motstånd, nya tankar och lösningar. Jag hade aldrig tänkt att Rosa skulle få sluta på ridningen. Hon älskar att rida och är en riktigt duktig liten ryttarinna. Jag fick min första häst när jag var sex år och har levt i stallet under stora delar av mitt liv. Så jag vet hur viktigt det är. Men jag fick ta mig själv överallt så jag har inte den där föräldrar-skjuts-grejen i mig. Om Rosa fick bestämma skulle hon vilja lägga till gymnastik, simhopp, parkour eller vad det heter, cirkus, basket… Jag tänker att två aktiviteter är nog nu. Sen när hon blir äldre och kan fixa själv kan hon lägga till en ny.

Som någon skrev. Allt är en fråga om planering. Grunden för min planering ser ut så här. Rosa har en pappa men inte en pappa som vill vara med och fixa och trixa runt sånt här. Min kille fixar och trixar så mycket så jag blir helt rörd men han har ett jobb som inte är det minsta flexibelt. Efter det här inlägget ringde min mamma och frågade om hon kan hjälpa till då och då. Tanken har faktiskt inte slagit mig att jag skulle kunna fråga. Sen rider Rosa tillsammans med sin klasskompis vars mamma mer än gärna skjutsar.

Så det blir bra.

Min lärdom i detta är att vara sträng med vad jag säger ja till. Kolla så att aktiviteten inte krockar med en massa annat. Jag skjutsar mer än gärna men det blir övermäktigt när det sker samtidigt som dagishämtning, möten och allmän vardagsstress. Om det här ska ske i något sorts kaos tror jag inte att Rosa heller kommer minnas det här som kul. Jag kommer aldrig bli en hockeymorsa men jag vill att  ni ska veta att jag beundrar er mycket. Sneglar åt ert håll och undrar över hur vardagspusslet ser ut och framför allt hur ni orkar.

Kategorier Tweenie

Är jag en taskig mamma…

av Hannah Widell

som gör att mina barn inte kommer bli sportproffs? I mitt livspussel får precis på millimetern jobb, skola och förskola plats. Allt utanför detta blir problem, dåligt samvete och ett kaos. Från att jag glömmer till att jag liksom som en inre protest blir sen med betalningar och annat. Rosa har två aktiviteter i veckan. Teater och ridning. Som tur är har hon blivit så stor så att hon kan sköta teatern själv men ridningen kräver skjuts, hjälp på plats och en jäkla massa utrustning. Jag vill ju jättegärna att hon ska få göra allt i hela världen samtidigt som jag inser att jag inte får i hop det. Den här veckan bestämde jag att hon inte skulle gå på ridningen och det var som att allt blev lättare, luften klarare och livet flöt på i bra takt.

Men jag känner mig som en supertaskig mamma. För visst borde jag bara fixa det här? Eller? Jag blir helt stressad av barn med aktiviteter veckan lång, hur föräldrar drillar sin barn till fotbollsstjärnor och står hela helgerna längs planer av olika karaktär från tidig morgon. Mina helgmornar är heliga. Det är då vi myser runt i pyjamas, hämtar energi och umgås bland frukostfrallor, pyssel och morgontidningar.

Ja, jag vet inte. Jag minns inte att jag blev skjutsa någon stans utan tog mig själv till olik träningar och stall. Kan man vänta till barnen kan ta sig dit själva? Hur många aktiviteter lagom? Hur ska man tänka?

Kategorier Dagarna, Tweenie

Att uppfostra ett barn…

av Hannah Widell
låter så fruktansvärt uppsträckt och strängt. Men det är ju livsviktiga grejer för att våra barn ska få braiga verktyg att kunna använda sig av för resten av livet. Efter jag hade skrivit en text om att jag och mina systrar av vår mamma fick ett gott självförtroende, en bra självkänsla och ett starkt nej fick jag det här mailet:
Hej Hannah!

Jag läser din blogg och har lyssnat på era podcasts och jag är ett stort fan. Alltid intressanta ämnen och en bra blandning av allvar och humor.
Jag har tänkt på ditt inlägg som du skrev den 8e mars (kvinnodagen) och att ni har fått en bra självkänsla, ett gott självförtroende och ett starkt nej i er uppväxt. Vi fick en dotter för 2 månader sedan och jag tänker ofta på att jag vill att hon skall ha just dessa egenskaper för att jag tycker att det är grunden till hur man blir trygg som person. Har du tips på hur man ger detta till sin dotter? Hur gör man att hon får just ett gott självförtroende och ett starkt nej?
Tack på förhand!!
//Karin
Jag tänkte att det bästa är att jag frågar min mamma Stina.
Här är hennes fem käpphästar:
  1. Vi vet ju att det är viktigt att bli sedd! Titta din bebis i ögonen från den är nyfödd och fortsätt hela livet!
  2. Träna på att vara närvarande! Det kan vara svårt när tvätthögen växer och diskmaskinen behöver tömmas, men tänk på att jobbet ändå inte görs med tankens kraft (det hade varit härligt) så var med ditt barn som du har i famnen.
  3. Ge ditt barn beröm men överdriv inte ditt barns förmågor. T ex tror jag inte man ska säga till ett barn som håller på att sjunka i simbassängen: Älskling vad du är duktig på att simma!
  4. Prata, prata, prata! Berätta för ditt barn vad du tycker om och vad du inte tycker om. Prata också om det som händer på dagis, i skolan och på ditt jobb och förmedla dina egna tankar om moraliska frågor och tankar om livet. Istället för pekpinnar får ditt barn med sig till middagsmaten vad som är rätt och fel och förhoppningsvis en förmåga att tycka och tänka själv.
  5. Lita på att ditt barn kommer att klara av livet på ett bra sätt. Det kommer att finnas tillfällen med problem men det hör till livet och ditt barn kommer att klara sig mycket bättre om du har tilltro till barnet på riktigt.

En helt vanlig ”lus”måndag

av Hannah Widell

Amanda redovisar för sin måndag. Jag tar vid där jag lämnade henne i dag. Efter den mysiga lunchen tog jag i all hast en taxi till Sveriges Radio där jag skulle ha ett möte. Jag älskar påtvugna transportsträckor. Det är då jag hinner ringa alla jag behöver ringa. I bilen denna gång hann jag och Ann Söderlund avhandla livet, jobbet och kärleken. Vi skrev en graviditetsbok som heter ”På Smällen från A till Bebis” som kom ut 2005 och planerar fortfarande med liv och lust uppföljarna ”Från bebis till dagis” och ” Från dagis till tonår” eller nåt. En härlig, ärlig triologi men mammahjärtat på rätta stället. En dag då jäklar.

Väl framme vid SR hade vi ett mycket roligt möte. Hastade vidare till nästa möte där jag mötte upp Lady Mandy igen. Hastade vidare till Rosas teaterskola. Rosa har varit hos sin pappa under helgen så det var ett kärt återseende. På väg hem tyckte jag att Rosa kliade sig lite väl mycket i håret och eftersom skolan typ är tapetserad av det-går-löss-lappar var jag snabb att kolla läget i hårbotten och kunde konstatera att lapparna berörde oss i allra högsta grad. Så sen dess har jag jobbat apoteket-hem-avlusning-bada-barn-kamma-barn-laga-middag-slänga-in-tvätt…

Gaahhh! Jag hatar löss. Det kliar på hela min kropp och jag tycker mig se de där miniliven överallt. Finns det något superknep?

Kategorier Dagarna, Tweenie
Sida 1 av 1
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
    • Tjänstgörande redaktörer: Matilda Andersson och Klas Widestrand
    • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
    • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
    • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
    • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
    • Org.nr: 556100-1123
    • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
    • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
    • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
    • Telefon växel: 08 725 20 00
    • FÖLJ OSS

    © Aftonbladet Hierta AB