När jag gick i skolan var matte det allra svåraste. Allt bara flöt ihop, rutor och siffror i en enda röra. Allt var så grötigt att när någon skulle förklara så blev jag mer arg än klok. I bland är min dotter Rosa som en karbonkopia av mitt tweeiniejag. I kväll skulle vi göra matteläxa. Allt började bra men efter någon sida kom något nytt som knappt jag heller förstod. På noll och inga sekunder blir det som en låsning, tårar, jag kan inte, vill inte lyssna… det plus jag med min matteskräck.

Då ryckte min kille Gustav in. Ekonomen. Inte bara det, den tålmodiga hjälten med ett stort pedagogiskt hjärta. Jag satt mitt emot vid köksbordet. Rosa ville först bara gråta och kunde knappt sitta still i kökssoffan för att sakta börja intressera sig för Gustavs matteexempel. Efter några minuter börjar hon vara med och räkna. Några till och hon kan helt själv. Den lyckan att ha förstått, att ha klarat en helt sida själv med helt nya svåra tal. Den lyckan gick hon och la sig med i kväll.

Finaste Gustav lärde duktigaste Rosa något nytt det är lika med min lycka.