Plötsligt händer det!
avSom ni säkert har förstått vid det här laget är jag en riktig periodare när det gället det mesta. Men jag är glad för mina perioder. De är bättre än ingenting. Sen jag kom hit till Gotland har allt som har med träning att göra stått totalt still. Som tillfälligt ensamstående till två barn finns det inte mycket utrymme för egentid. Visst har jag Amanda, Alex och min mamma som hjälper mig massor men prioriteringen blir oftast någon jobbgrej som behöver göras, en mindre storstädning eller något annat som liksom ligger precis framför mig som blir gjort när jag har lite hjälp med barnen.
Men denna morgon kände jag mig så träningssugen. Jag älskar när det liksom kommer ett sug. Så mamma tog Wimsan till stranden med bilen och jag sprang. Jag tror att peppet föddes i går när jag läste om Martina Haags nya bok ”Heja Heja” om hur hon började jogga. Först sakta, sakta och sen mer och mer. Så inspirerad av det tänkte jag att jag springer så sakta, sakta så länge jag orkar och sen går jag resten. Men The Run-träningen i vintras måste ha gett nåt då jag sprang sakta, sakta hela vägen.
Måste ju säga att de ett under av bra sällskap de här poddarna. Man är så upptagen att man knappt hinner fatta att man springer.
Från och med nu ska jag resten av sommaren göra något sportigt varje dag. Från att springa till att rida, spela tennis, köra kettlebell med min lillasyster Amelia när hon anländer med sin nyinköpta järnklump. Det blir bra. Vi får se hur länge perioden håller. Häng på!