Sitter i köket och beställer flygbiljetter. Önskar att det var till Amalfikusten eller något grekiskt paradis men det är till mig och Amanda som ska till storstan över ett dygn och jobba. Jag har på mig lika mycket kläder som en höstkväll. Kommer på mig själv att undra om jag packade ner några strumpor. Det är inte det att det inte är fint väder. Solen skiner men det blir aldrig varmt i luften. Så fort solen går i moln eller det blir kväll så är det så kallt. Det slår mig att det var kyligt förra sommaren också. Jag undrar om den nya svenska sommaren kanske är så här. Pappa säger att jag pratar strunt och att värmen kommer. Jag hoppas det.

I vilket fall som helst har vi härliga dagar här på ön. I dag har jag inte lämnat gården. Folk har kommit och gått. Fikat. Pratat. Lekt. Jag älskar de där dagarna som bara pågår. Ingen stress. Jag älskar dem för att jag vet att någon gång i november när det är som mest och mörkret tränger in genom dörrspringorna är det just de här dagarna som man knappt minns som gör att man orkar hela vägen till nästa sommar.

Läste en bok om tid en gång av en tidproffesor. Hon skrev ett helt kapitel om det hon kallade för ”ställtid”, den där tiden när man vattnar blommor, har tid att tänka tankar på om en vas ska stå där eller kanske där… Då är hjärnan i riktigt viloläge. Det är då man fyller på.

Jag fyller på som tusan just nu. Alla mina finaste är här. Min familj. De tar aldrig något av mig. De ger bara. Fyller mig till bredden av braigheter. Jag älskar dem för det.

Så här vid köksbordet nu när solen gått ner och jag har kalla fötter är det här jag är. I mina tankar. Det var bara det.