Färgerna är så intensiva, blommorna står och vajar längs vägen, ljuset står lägre och när vinden tar i är det en annan luft. Augusti är snart här. Det är som att sommaren rundas av. Som att den där roliga festen snart är slut och alla måste gå hem. Jag är dålig på transportsträckor. Jag är bra på att vara där jag är men inte när jag vet att det snart är dags för förflyttning. Det är därför jag aldrig har tyckt om att resa. Det kostar så mycket att bryta upp, åka i väg, färdas över land och hav. Det finns ju de som älskar det. Att vara på väg. Jag vill bara stå still. Inte i tanken. Inte i mitt liv. Jag vill att allt ska hända där jag känner mig trygg, på min arena, då är jag som bäst.

I dag var det som om sommaren tog slut en smula. Höstens verklighet slog emot mig med en otrolig kraft. Jag kunde knappt andas.

Jag liksom sörjde att sommaren snart är över. Den har varit evighetslång och samtidigt ett ögonblick. Jag sörjde att blommorna ska försvinna. Att snart ska vårt hus stå tomt igen. I väntan på oss. Jag vill klamra mig fast vid allt det här. Inte sakta förflytta mig.

Jag vet att när jag vaknar i morgon bitti är allt bättre. Jag har förlikat mig med att det är så det är. Gjort om det här till något bra. Hittar sättet som gör att varje timme och minut som är kvar blir värdefulla, att de inte slarvas bort. Jag kommer baka den sista jordgubbspajen, grilla vid havet, plocka blommor med Wimsan, pyssla klart Rosas loppisinköpta dockskåp, älska min bankis så mycket jag kan, fylla hela bilen med barn och bada efter middagen, äta bullar på bageriet, andas, vara min alldeles egna Gotlandssommar. Så måste det bli.