Viktigt meddelande: Boka ett cellprov i dag!
avHej alla fina läsare!
Jag fick världens viktigaste mail av en tjej som heter Lina. Jag mailade tillbaka och vi kom överens om att ni också ska få ta del av hennes historia i hopp om att ni bokar tid för cellprov i dag. I hopp om att upptäcka otäcka saker i tid. Som en påminnelse om hur viktigt det är att inte ta saker för givet.
Här är Linas mail:
Hej,
Tack för era härliga bloggar, poddar och framförallt ”på middag hos…”!
Det känns lite märkligt att skriva till er eftersom vi inte känner
varandra, eller jag känner ju er ganska mycket mer än vad ni känner mig
😉 Men Hannah, du och träffades faktiskt på den underbara gotlandsbåten
när vi båda skulle ner på den stora ”alla stockholmare åker till öjn och
öppnar upp sin sommarstuge helg” i maj tror jag det var. Vi satt bredvid
varandra i restaurangtorget och småpratade lite om ert webb-tv program.
Anyway.
Anledningen till att jag skriver till er är för att jag får en känsla av
att ni vill alla tjejer väl och jag har en viktig sak som jag tänkte att
ni kanske vill hjälpa till att kommunicera ut…
Det handlar om dessa cellprov man blir kallad till, för handen på hjärtat
– vem blir glad när brevet dimper ner i brevlådan? Och ofta passar inte
tiden man får, du kanske måste gå på ett viktigt möte istället, har mens,
är gravid eller har någon annan superbra bortförklaring till varför du
skall ta det där gynbesöket senare.
För att göra en lång historia kort så gjorde jag mitt vanliga cellprov i
feb i år ( efter att inte gjort det på något år då det alltid varit någon
bra anledning till varför jag inte kunde gå, graviditeter osv) svaret
visade på en cellförändring och jag fick göra fler prover och till sist
så skulle bara cellförändringen opereras bort. Och hit är det ju ingen
fara egentligen men när jag vaknar upp ur narkosen kommer läkaren till
mig, tar fram en stol och sätter sig.. Vi kunde operera dig idag, för vi
har anledning att tro att du har cancer. Där rasade hela min värld.
Cancer?
Jag gick hem och tänkte att nu måste jag ta tagi att göra dom där
fotoalbummen som det aldrig finns tid till att göra åt mina barn, för
tänk om jag inte klarar av det här. Då måste dom ju ha något minne kvar
av mig. Att jag fanns. Att dom hade en mamma som älskade dom över allt
annat..
Sen började en sjukhuscirkus med undersökningar och provtagningar, och
hur mycket jag än hoppades att det skulle vara en liten tumör som kunde
opereras bort så var det ju inte så när alla kort låg på bordet. Tumören
var för stor för en operation så jag har behandlats med cellgifter och 2
olika sorters strålbehandling i sommar. Och det allra värsta i det här är
min önskan om flera barn togs ifrån mig. Stålbehandlingen dödar
äggstockarna och livmodern sätts ur funktion av behandlingen, den
förlorar sin elasticitet och kan alltså aldrig bära ett barn. Och det här
är min sorg. Jag är så obeskrivligt ledsen för det..
Jag har två underbara barn idag, 4 år och 3 år nästa vecka, och Jag är så tacksam för att jag har dom. Och som min
läkare sa, du måste bli frisk nu Lina för du har två barn att ta hand om.
Vad jag grät…
Klart jag skall fights för mina barn, t finns inget annat. Men ändå
sörjer jag de barn jag inte kan få. Det kanske låter helt knäppt men det
är så det känns för mig. Vi hade redan bestämt oss att nu var det dags
att försöka få nr3.
Och tänk om alla vi kvinnor bara förstod hur viktigt det är att gå på
dessa cellprovstagningar då skulle ingen behöva gå igenom det jag gjort i
sommar. Och av den anledningenså tänkte jag att ni kanske på något sätt
kunde belysa detta viktiga ämne i er kommande tidning eller på bloggarna,
om ni vill såklart.
Men igår var min behandling klar så nu måste jag vänta i 3 månader för
att få göra Provtagningar, magnetröntgen och undersökning för att se om
tumören är borta. Och för att bli friskförklarad tar flera år.
Mitt i den här soppan så tog jag beslutet att operera ut en frisk
äggstock så den har jag i frysen på KS i Huddinge (låter ju helt sjukt
när jag skriver det) men den är min lilla livlina, mitt lilla hopp…
Tänk om forskningen går framåt då kanske kanske jag på något mirakulöst
sätt kan få en bebis till en vacker dag. Kanske…. Man kan väl iallafall
få hoppas. 🙂
Nej nu rinner tårarna i jämn strid ner för kinderna så jag tror vi
avslutar här.
Vänliga hälsningar låter så himla pretto,
KRAM på er tjejer, ni e härliga och gör massa bra saker.
Fortsätt med det!!!
Kram Lina