Varför har ni inte sagt något. Den här bilden.

Hallå utarbetad, småbarnsmamma med jättemörka ringar under ögonen. Fnöskigt hår som liksom står som spretar lite fjösigt runt mina trötta kinder. Det var nog precis så här jag var och kände mig denna dag. Men nu när jag tittar på mig själv tänker jag bara, kom igen ge den stackars människan en säng i ett mörkt rum. En hårinpackning, ansiktsbehandling och allt annat hon inte har unnat sig på evigheter.

I bland är det nyttigt att kolla på gamla bilder på mig själv. Jag har en som jag har gömt i en bok. Det är en bild på mig precis innan jag skiljde mig. Jag ser helt förskräcklig ut där. I bland tar jag fram den som en påminnelse om att jag aldrig får tillåta mig att hamna där igen. Jag har en annan bild också från en utekväll ett tag efter separationen. Jag minns att min bästis Sagas kille sa att det var kvällen jag gick från svartvitt till färg.

Den här bilden påminner mig om att jag måste stanna upp, ta hand om mig själv och att det är viktigt. Det är lite som att man vid en riskabel flygsituation först ska se till att man själv får syre så att man kan hjälpa andra. Nu låter det som jag är illa där ann. Det är jag absolut inte. Bara lite trött och mycket medveten om hur det kan bli om man inte repar sig i tid.