Vaknade i morse, alldeles förtidigt för att ha bäddat sängar i minusgrader till klockan tre i natt. Jag och Wilma hasade oss upp i kylan för att upptäcka att vi inte hade något vatten. Vi tog bilen till Fårösund, köpte vatten och åkte hem och gjorde frukost. Herre gud vad man är handikappad utan vatten. Jag hade någon form av huvudvärk och kände mig allmänt grisig efter att ha sovit med alla kläder på. Hela familjen var lite griniga på grund av sömnbrist, kyla och känslan av att inte riktigt kunna boa in sig. Så i väntan på min röris åkte vi till Visby. Köpte några nya element och åkte till Solbergabadet för att tvaga oss, simma och bli varma. Det är ett litet gammalt badhus som är helt underbart. Så långt i från SPA man kan komma. Men ändå helt helande. Rena, varma och rustade för landet åkte vi hem igen. Nu har vi ätit spaghetti och köttfärssås, vi sover alla i ett litet, litet rum som nu är precis så där gosigt varm man vill att det ska vara. Gustav och jag ska titta på premiäravsnittet av The Killing säsong 2. Nu har vi landat.

Ja, nu har vi väl boackat av varje flunsa som finns. Hoppas att denna magsjuka som hela familjen drabbades av under helgen var som en grand finale så här på slutet av vintersjukdomarna…

I dag är vi hemma och är lite så där svaga som man är efter en omgång. Dricker blåbärssoppa och äter snälla grejer. Jag ska gå igenom en budget för en tv-grej vi ska göra. Vi skulle ha spelat in ett program med bland annat underbara Maggan Graaf men det får vänta. Vi tar små steg, läser böcker, tittar på film, blir friska. För på onsdag åker vi till Gotland. Min ventil i livet. Så just nu önskar jag bara att alla blir friska, att vi får lite sol så att man kan sitta mot en husvägg och dricka kaffe. Det är allt.

Jag vill att ni ska veta hur mycket jag uppskattar era fina kommentarer. Det är en lyx att komma in på bloggen och höra att man är smart, snygg, rolig och allt annat tjusigt ni skriver. Å vad jag uppskattar det!

Jag älskar också att höra om era liv och vad ni tänker och tycker! Jag tycker att ni är smarta, snygga och roliga. Bara så att ni vet. Jag gråter när ni delar med er av sorliga ting, lär mig av era tips och skrattar när ni är roliga.

Det har varit en tuff men extremt rolig jobbvecka. Denna morgon myser jag med mina barn. Vi ska ta oss ut i snöovädret och byta en födelsedagspresent. Äta brunch på Griffins med goda vänner, hälsa på Wilmas farmor och farfar kanske dricka ett gott glas i kväll, vila, mysa, skratta… Det blir bra!

Jag vet inte om det bara är mig de här sakerna händer men sen tidig ålder har jag starka minnen av att det kaosar ur. Jag är ju en oerhört planerad person. Jag sätter upp ramar för allt. Måste se till att göra saker till mina för att ha kontroll och verkligen tänka igenom innan annars kan det bli så här. Jag tror att det är för att jag har svårt att säga nej, kan boka upp flera saker samtidigt i bara farten och får ett hiskeligt dåligt samvete när jag sen ska ta mig ur det. Jag tror att det är för att jag gärna vill klara allt själv och har lätt för att dra på lite föra stora klara-det-själv-växlar. Sen börjar det alltid regna, mobilen laddar ur eller något annat fasligt oturligt.

Men det börjar någonstans när jag är fem, sex år. Jag ska gå och handla åt mamma. Måste ha varit fem då mamma behövde hjälp då hon låg ner en hel graviditet för att inte bebisen (Amanda) skulle komma för tidigt. Typiskt en uppgift som var lite för stor och kunde gå fel och då gjorde den det. Jag minns känslan av att kassen var för tung, att jag hade glömt något, hade ramlat och skrapat ett knä på trottoaren och sen när jag kom till porten var jag himla kissnödig och den var alldeles för tung så inte för än det kom en snäll tant och öppnade kunde jag komma in och då ville jag bara gråta.

Eller när jag lite för ung åkte själv till min häst i Västehaninge, det var vinter förstås och allt gick bra tills min häst slängde av mig och sprang i väg. Jag gick haltande, snyftande tillbaka till stallet och trodde gång på gång att det skulle ha hänt en otäck olycka med hästen. Det visade sig att han bara hade sprungit tillbaka till stallet. Vägen på pendeltåget kändes som evigheter innan jag kom hem och kunde berätta allt det hemska och läskiga.

Summan av alla historier, ja, det finns typ ett ton är att alla slutar bra ändå.

Så här var det denna dag. Hannah 37 år.

Jag skulle ta Rosa, hennes klasskompis och Wilma till stallet där tjejerna rider. Vanligtvis kör vi dit dem med bil men denna dag var bilen på annan ort och jag tänkte att det får bli taxi. Till historien hör att det är första gången jag skulle göra det här helt själv utan den andra mamman. Dit gick det bra. Väl där börjar det spöregna. Wilma blir liksom tokig. Hon vill inte vara i stallet. Hon skriker högansky i ridhuset och jag lovar att alla andra föräldrar hatade mig som tagit med en vild bebis som kunde skrämma hästarna. Så jag och Wilma blir förpassade till spöregnet. Jag tänker att vi går på en promenad. Wilma vill inte sitta i vagnen. Hon vill plaska i vattenpölarna. Varje minut i regnet känns som en timma. Wilma ramlar i en vattenpöl fylld med hästskit. Hon dryper av vattenbajs. Jag får ta av overallen. Den är blöt, vagnen är blöt och jag är blöt. Ridlektionen tar slut och jag ringer en taxi. Inser i den långa telefonkön att klockan är fem och att det regnar lika med att alla ska ha en taxi. Får till slut tag på en. Den kommer men jag har glömt att säga att jag behöver barnstol så jag får beställa en ny. Sådär står vi i regnet i en halvtimma. Väl i taxin skriker Wilma av trötthet, köld och hunger. Vi hamnar i bilkö. Jag lämnar Rosas kompis, Rosa till hennes pappa och sen åker vi hem. Jag går in i affären vi måste ju ha mat. Wilma som måste blivit lite åksjuk kräks över mig. Vi handlar ändå det nödvändigaste.

Väl hemma äter vi mat, badar varmt och nu ligger hon sen länge och sover i nytvättat pyjamas. Jag känner mig som den sämsta mamman, som ett barn som ville ringa min mamma och förundrad över att det händer mig då och då. Jag som annars har sån koll. Aldrig mer säger jag bara.

Ja, för det var inte bättre förr. I dag var Jenny Strömstedt på middag hos oss (programmet kommer om ett par veckor) vi pratade om hur det är att börja om med ny man när man är runt fyrtio. Jenny berättade att det är jättejobbigt att skilja sig och att få i hop nya familjer men hon menade på att som partner är hon mycket bättre. Att det är något helt annat att lova varandra evig kärlek när man är vuxen. Det är klart att man kan lova lika mycket när man är yngre men jag förstår vad hon menar.

Jag brukar säga att jag var helt dum i huvudet innan jag fyllde 25 och att varje år efter det bara har blivit bättre och bättre. För mig handlar det nog mycket om att jag var väldigt dramatisk när jag var yngre. Det var aldrig något mellanmjölksläge utan alltid himmel  eller helvete. Det är ju svängigt värre och visst älskar jag när det är händer grejer men det här var totalt utmattande och dalarna lite för djupa.

Jag kan älska den yngre versionen av mig själv men jag kan hata hur jag mådde i bland. Nu för tiden är det inte längre en lika rocky road. Jag har lyckats att behålla flödet av roligheter och jag har lyckats minimera dalgångarna. Jag blir en bättre partner för varje dag hoppas jag. Framförallt lättare att leva med. När jag blev mamma till Rosa var det så klart stort och helt fantastiskt men jag njöt inte på samma sätt som jag kan med Wilma. Jag tackar ödmjukt varje dag att jag får ha en sån liten gullig bebis. Överlag uppskattar jag livet mer och jag tror att det är min nyfunna vilja att livet ska vara hur långt som helst. Jag vet att det är skört och sårbart. Jag är nyfiken och tycker att framtiden är spännande. Det är nog för att det bara blir bättre. Det tror jag.

Efter en lång dag med flyg, Borås, möten och tillbaka kommer jag hem till vårt stökiga hem. Jag fick fett hår på kuppen. Men det tillhör inte det här inlägget. Jag vill tala om det här med städning. Jag har kört alla varianter från att städa själv till att ha städerska i perioder. Jag är en sån som älskar att städa på förmiddagar och kan typ inte ens plocka bort en grej kvällstid. Det blir ju ett problem på vardagar då mornarna är fullpackade med att bara ta en hel familj från sänghalmen till dagens ändamål.

Funderar på lösningar som att städa ett rum om dagen? Jag är superdålig på att ställa krav på de andra i familjen, läs Rosa och Gustav. Så hjälp mig! Hur ska man få till det? Uppdelning inom familjen? Städdag? Regler för barnen? Braiga knep? Hur gör ni?

Till och med vår dammsugare håller på att ge upp…

Jag, Amanda och vår web redaktör Elina tog ett tidigt flyg till Borås för att hälsa på våra sponsorer Ellos. Nu har vi träffat designers, kollat hur det funkar på lagret och nu äter vi mat i matsalen. Nu ska vi träffa skodesignern, prata igenom två shopping-chat-kvällar som vi ska ha tillsammans… Vi är verkligen som på studiebesök.

God dammit eller vad man säger vilken dag jag har haft. Att förlora en vecka i sjuksäng är verkligen inget man tar igen på en kvart. Jag har nu försökt ta en Dagen kläder-bild på mig själv i nattlinne för att i alla fall visa lite kläder men bilden passade mer på en bättre sida för glada underkläderamatörsfotografer än på denna blogg så jag hoppar den. Nu samlar jag i hop mig inför morgondagen då vi ska till Borås för att hälsa på en av våra sponsorer, Ellos. Amanda plockar upp mig i ottan. På flyget ska jag skriva allt som jag inte får ner just nu.

Sov gott!

Trots att det går sjuuuukt långsamt. Men jag vågar småfira med den här låten:

Jag blickar ut över mina ben och fötter och inser att den här sjukdomstiden (visst låter det dramatiskt) har förtrollat mig. Jag har numera monsterhåriga ben och trolltår. Den där tjejen på Melodifestivalen med håriga armhålor som skapade hårpanik runt om i Svedala är ingenting mot mina sjuttishålor. Håret har jag klassisk fultofs, jag bär mina gamla preggomjukisbyxor och inser att mina fingernaglar skulle få tjejorna på Scratchnails att skrika högt.

Mitt I-lands-dilemma låter så här.

1. Ska jag för att pigga upp mig hälla upp ett bad och göra allt för att komma tillbaka och känna mig lite härlig igen. Risken är ju att det är som pärlor för svin då jag garanterat kommer spendera resten av helgen i baktakt och mjuka kläder.

2. Ska jag vänta till söndag då jag räknar med att känna mig riktigt frisk och då köra hela racet för att göra en total livscomeback på måndag?