att lämna galonbyxebarn på dagis. I dag har jag en strid ström av spännande möten. Klädd för att klara allehanda typer, former och ändamål. Klack för självkänslan och lite festligt för att det är fredag. Väl på väg till dagis inser jag att det här kan ta en ände med förskräckelse. Kladdig galonbebis som startar dagisprommisen med att hoppa i största vattenpölen. Jag fick liksom bära henne med rakt utsträckta armar för att inte besudla mig själv helt. Sen är det kardborrebanden och nylonstrumpbyxorna. Inte alls en bra kombo. Rivtussar över hela benen om det vill sig riktigt illa. Funderar själv på att ha galonisar på väg till dagis. Som ett enda stort stilskydd.

Nåväl. I dag är det en bra dag. Solen skiner. Det är fredag. Jag känner att det kommer bli en underbar dag!

Vissa dagar är verkligen till för att städa ur. Det är som att hela dagen är fullproppat med sanningsserum. Allt ska fram. Det onda tvingar sig fram ur sina gömställen, allt kommer upp till ytan. Man ska rannsakas, skakas om och inte komma undan en sekund.

I dag har varit en sån dag. Min kloka lillasyster Amelia brukar säga att det alltid kommer tre saker sen vänder det. Hon har nog rätt för jag kan nog räkna till tre dåligheter i dag. 21.49 vände det. Så skönt.

Så nu tar jag farväl av den här jobbiga men ändå nyttiga dagen. I morgon tar jag nya tag. Även om jag så klart ogillar lite motvind omfamnar jag även de riktiga stormbyarna. Jag är aldrig så skärp, driven och i nuet som efter en riktig storm.

Så. Tack för i dag tack för en jobbigt stormig men förfriskande dag.

Jag sitter i min soffa och skriver klart några texter till nästa nummer, lyssnar på musik och dricker kaffe. Livet är fint. I eftermiddag ska jag besöka Katarina min spåtant som jag inte har träffat på jättelänge. När jag skriver behöver jag lugn och ro och vara bortkopplad lite från världen. Då skriver jag som bäst. Här ger jag er en fin torsdagslåt.

Jag kanske är en galen människa eller helt inkompetent som mamma. Denna eftermiddag fick jag för mig att jag och Rosa skulle plocka upp Wilma, dra ut till Ikea i Barkaby och köpa en matta. Hela äventyret började med att vi åkte 3,8 mil fel. För säkerhets skull hade jag köpt ett dygns navigation hos Telia för att verkligen inte åka fel. Utanför tullarna stängs den plötsligt av och jag tänker att det är väl skyltar. Men jag ser inga skyltar. När jag tycker att vi har åkt väldigt långt får jag i gång appen igen och då visar den att vi har 3,8 mil kvar då det från början skulle vara typ 1,7 max…

Väl framme är det helt okej. Alla har humöret uppe. Inne på Ikea blir det så klart kaos när Wilma ska ”poooova” allt från soffor till varuvagnar och leksaker. Rosa är superduktig och hjälper till men det är svårt att försöka bestämma sig för någon matta, läsa mått, tänka klart och få det att funka med barn som är överallt. Jag kände mig som familjen Annorlunda men jag har inte tio barn jag har två.

Nu undrar jag om det är galet att tro att man kan manövrera ett ikea-besök ensam med två barn eller om jag inte har pli nog på mina barn och för låg stresströskel.

Summa summarum gick det bra. Vi kom hem med en jättematta och nytt skrivbord till Rosa.

Jag åkte hem från Göteborg. Det var härligt och jag har lokaliserat vad det var som gjorde att jag absolut inte kunde stanna. Jag är duktig på att runtjobba mina ångestar. Jag vet att de inte heter så men de är flera. Det här är en. Mitt stora botemedel heter kontroll. Det är när jag tappar kontrollen som det blir jobbigt. Så om jag ska ut och resa måste jag ha kontroll över situationen. Mitt i all tidningslansering hade jag glömt bort att göra läxan. Situationen ändrades också i sista sekund, att Amanda inte skulle med och då blev det knas. Jag vet ju att jag hade haft det hur kul som helst och inga problem alls med att stanna om jag bara hade kollar upp allt. Satt upp ramar för den här grejen. Aja, nu åkte jag hem och det var mycket snällt mot mig själv.

I dag är det ju söndag och ni som känner mig vet vad jag ägnar mig åt då. Att samla i hop mig själv och göra mig redo inför veckan. Sätta ramarna för hur det ska vara. Framför allt har vi fixat som tusan den här helgen. Tro det eller ej men Bankis hög är ett minne blott. Vi har möblerat om i halva lägenheten. Rensat och gått igenom vad vi vill göra. Underbart!

Den här veckan som kommer ser ut att bli en finfin vecka. Inte lika hektiskt som det har varit sen sommaren. Nyttigt och bra på alla sätt och vis. Inte bara klara av saker utan skapa, vara och ägna sig. Alla tider har sitt nu byter vi läge. Det är bra!

Var uppe i ottan denna morgon och är på väg till Göteborg och bokmässan (om ni har vägarna förbi kan man lyssna på mig kl 13.30 i Aftonbladets monter) Amanda skulle också såklart ha varit med men hon orkar inte. Jag fattar det.

När jag bestämde för ett par veckor sen att jag skulle åka bestämde jag också att jag skulle stanna kvar över natten. Unna mig en utekväll, natt på härligt hotel och i grodan ro åka hem lördag förmiddag. Vaknade denna morgon med en röst som liksom skrek i min kropp. Åk hem! Det kommer inte bli kul! Du kan få ångest! Du kommer känna dig ensam! Jag hatar och älskar den här rösten.

Jag backar tillbaka. När vi var små var vår mamma alltid hemma. För om hon lämnade hemmet så blev det kaos. Om jag i dag ska se det i ett vuxet perspektiv så fick nog pappa ångest av att vara hemma själv med oss tre systrar så det blev inte så trevligt. Jag tror att det är anledningen till att mamma valde den enkla vägen och bara var hemma i stället. Hon åkte aldrig på några tjejweekends och resor med jobbet. Hon hade aldrig någon vad vi nu kallar för egentid. Hon var med oss.

Jag är lika dan. Om jag inte verkligen måste stannar jag hemma. Men jag har en man som är världens bästa på att vara hemma. De behöver inte alls mig som någon balansakt, mysfaktor eller trivsamhetsförsäkring. Men känslan sitter kvar. Pratade med mamma härom dagen. Hon ska ut och resa med jobbet, redan en vecka innan började hon förfasa sig. Men nu finns det inga barn att lämna kvar i kaos. Men känslan sitter kvar.

Det är såna här saker jag tänker att jag ska bearbeta i min terapi som jag går i just nu. Under mitt liv skaffade jag ett sätt att överleva om ni förstår vad jag menar. Nu är mitt liv helt fantasiskt. Jag behöver inte överleva längre. Jag behöver bara leva. Det ska jag se till att lära mig nu.

Men jag åker nog hem i alla fall i kväll. Den här gången.

Jag har precis kommit hem från en dag med tusen saker på agendan. Vi har gjort podd på höga höjder, haft möten, har jag berättat att jag börjat gå i terapi igen, tror inte det men en sån timma hann jag också med. Senaste veckan har jag sovit dåligt, drömt att jag har tappat håret och fått kala fläckar. Katastrof, Amanda föder barn och jag har kala fläckar allt kommer stå still. Tur att det bara var en dröm.

Jag har precis slagit mig ner i soffan och surfar runt bland bloggarna jag följer, svarar på några mail hamnar i Amandas kommentarsfält. Läser om en massa missnöje, kvalitetstapp… Försöker tänka bort det men så här med en massa känsliga nerver på utsidan som man har när man står inför att visa upp något nytt man har försökt göra så bra man kan är det svårt. Jag fattar att alla inte kan älska oss, jag kan förstå att man kan tycka att vi är helt hopplösa, flamsar, tramsar, gråter och skrattar. Vi försöker vara som livet självt. I bland är man på topp. I balans med hjärtat varmt och hjärnan skarp.

I bland skör, lite slarvig, det kan vara annat hemma som pockar på som gör att annat blir lidande. I bland är det familjen, i bland är det bloggen, kanske en vän, träningen…ja, det kan bli vad som helst när man försöker få ihop det där livspusslet. Nog om detta. Jag tycker i alla fall om er. Väldigt mycket. Dåliga och bra dagar. Amanda är höggravid och kämpar som bara den för att göra bra saker. Jag tycker att ni är lite väl hårda mot henne. Skärp er. Även om ni tycker en massa saker. Spara det till en annan gång. Just nu behöver hon allt annat än hårda ord. Hon ska göra hjältinnestora saker inom ett par veckor. Något som är större än allt. Föda fram ett barn. I det behöver man stöd. Ni är också viktiga i allt det här. Glöm inte bort det.

I dag är jag vidöppen min HSP står på topp. För er som inte har varit med i HSP-loopen är det en förkortning av Hög sensitiv person, läs HÄR!

Jag har en släng av det här. Det märks inte alla dagar. Men i dag har den varit i full blom. Det innebär att jag suger åt mig som en svamp. Minsta lilla humör, ångestkänsla, ja allt passerar i min kropp och vill stanna där. Bearbetas. För att jag ska bli av med något måste jag komma till kärnan, förstå vad jag känner och sen göra mig av med känslan. Det tokiga är att det inte är så att jag vaknar på morgonen och inser. å vilken känslosam dag i dag har min HSP tagit över. Nej, det är efter ett känslosmällar jag fattar. Det som ändå är härligt med detta är att jag känner en massa starka härliga känslor också. Men man blir väldigt trött. I dag har vi stylat och plåtat en massa supersnygga tjejer som kommer i kommande nummer av tidningen. Världens bästa dag. Men nu är jag hemma, utslagen på soffan. Är helt slut helt enkelt.

Wilma har ögoninflammation. Frisk som en nötkärna annars men har dagisförbud. I bland tänker jag att livet ser till att man ska sakta ner. Kände på förmiddagen att trots avbokade och lite schemastrul möten var skönt att bara få stanna hemma. Som att få en söndag till. Så nu sitter jag här och jobbar medan Wilma sover middag. Tänker på saker och kollar på Extreme Home Makeover. Kollade just igenom min mobil och tänkte att jag kan bjuda på lite bilder från senaste tiden. Här är mitt liv i min mobil…

Sitter på kontoret och regnet fullständigt vräker ner utanför. Är fortsatt lite ynklig i dag med lite huvudvärk som gnager. Min kropps sätt att säga. Det är dags att ta det lite lugnt nu. Så nu blir det fredagsmys. Jag tar nu bilen till Urban Deli för att lyxhandla goda grejer, hämtar Wilma (Rosa ska till sin pappa) och åker hem med allt mys, tänder ljus, kanske badar med Wilma, sen ska jag hänga i soffan resten av kvällen, kanske helgen…