Det var en klok Stina skrev till mig på twitter till mig att varje människa är som ett kalejdoskop ”Skaka lite på dig och se dig med nya ögon sweetiepie”. Det fastnade och jag har gått och gnolat på just det. Att man bestämmer själv, att göra om och göra rätt, att göra sig av med gammalt och ta in nytt. Promenerade i solen, hämtade Rosa tidigt. Vi tog en eftermiddagsfika. Där och då skakade jag om mig själv. Bokade om morgondagens biljetter till Gotland till i kväll. Vi kommer anlända sent som tusan men det är värt allt att få vakna där i morgon bitti. Höra fåglarna kvittra, se morgondimman lätta över ängarna och kunna öppna dörren och bara gå ut. Det bästa av allt är att det ska bli sol. Kylan håller i sig men solen skiner. Det ska bli så mysigt att ta Wilma dit igen. Sist hon var där var hon bara en liten bebis. Nu kommer hon kunna tulta fram på vägen och plocka små vårblommor. Rosa blev så glad så glad när jag berättade av vi packar snabbt som tusan och bara åker. Nu ska här firas påsk! Påsken är min favorithögtid. Man firar som man vill hur mycket man vill. Äter god mat och träffar en massa härliga. Hur ska ni fira påsk?

Ja, för det var inte bättre förr. I dag var Jenny Strömstedt på middag hos oss (programmet kommer om ett par veckor) vi pratade om hur det är att börja om med ny man när man är runt fyrtio. Jenny berättade att det är jättejobbigt att skilja sig och att få i hop nya familjer men hon menade på att som partner är hon mycket bättre. Att det är något helt annat att lova varandra evig kärlek när man är vuxen. Det är klart att man kan lova lika mycket när man är yngre men jag förstår vad hon menar.

Jag brukar säga att jag var helt dum i huvudet innan jag fyllde 25 och att varje år efter det bara har blivit bättre och bättre. För mig handlar det nog mycket om att jag var väldigt dramatisk när jag var yngre. Det var aldrig något mellanmjölksläge utan alltid himmel  eller helvete. Det är ju svängigt värre och visst älskar jag när det är händer grejer men det här var totalt utmattande och dalarna lite för djupa.

Jag kan älska den yngre versionen av mig själv men jag kan hata hur jag mådde i bland. Nu för tiden är det inte längre en lika rocky road. Jag har lyckats att behålla flödet av roligheter och jag har lyckats minimera dalgångarna. Jag blir en bättre partner för varje dag hoppas jag. Framförallt lättare att leva med. När jag blev mamma till Rosa var det så klart stort och helt fantastiskt men jag njöt inte på samma sätt som jag kan med Wilma. Jag tackar ödmjukt varje dag att jag får ha en sån liten gullig bebis. Överlag uppskattar jag livet mer och jag tror att det är min nyfunna vilja att livet ska vara hur långt som helst. Jag vet att det är skört och sårbart. Jag är nyfiken och tycker att framtiden är spännande. Det är nog för att det bara blir bättre. Det tror jag.

Det är mycket nu. Varje dag är som att cykla Tour de France och ramen för loppet är lämning och hämtning av barn. Jag ska inte klaga för att på agendas står bara kul. Det är bara det att när jag blir stressad och lite för mycket så klarar jag bara av i stället för att vara mitt i det jag gör. Jag hamnar lite utanför. Har svårt att relatera allt som händer och att det händer mig. Jag grips av panik att jag inte hinner se mina barn och att jag inte uppskattar allt kul jag får göra. Mitt recept för att komma tillbaka innanför, grunda är att få total kontroll. Sätta upp ramar. Prioritera vad som är viktigt och resten bokar jag rätt och slätt av. Det är dags nu. Jag vill inte under några omständigheter göra den här ljuvliga våren utanför. Älskar när insikten kommer i tid.

I dag är det internationella kvinnodagen. Jag skulle ha kommit den dagen och alltid fått höra att det skulle varit extra fint. När jag var liten firades den dagen stort och ofta var vi ute på någon viktig demonstration. Jag var stolt att fylla år så nära och framförallt för att den kändes som nästanmin då det var mitt beräknade nedkomstdatum.

Jag har den stora lyckan att vara uppvuxen med begåvade, starka och framgångsrika kvinnor. Jag har alltid fått höra att allt är möjligt och att jag kan göra och bli vad som helst. The sky is the limit. Jag fick tidigt lära mig tala med vuxna och vår mamma har alltid fört diskussioner med oss om allt. Det har gett mig och mina systrar en stark röst och framförallt vågar vi höja våra röster. Vår mamma har gett oss en bra självkänsla, ett gott självförtroende och ett starkt nej. Jag tror att det är nyckeln att ta sig fram i en mansdominerad värld.

Jag läser alla era kommentarer. Ni skriver så fint och ofta om att jag är en förebild. Jag blir så glad varje gång. Jag har alltid tänkt att om jag kan ingjuta lite mod i någon annan tjej, flicka, kvinna ja då har jag lyckats med mitt mediamojs. Förutom att få ha roligt och arbeta med det jag älskar är det därför jag gör det här.

Sen Amanda och jag startade vårt mediabolag Perfect Day har vi fått massor med jobbansökningar, nästan bara av kvinnor. De flesta tar chansen att starta på nytt, byta bransch, eller vill lära sig, jobba massor och så vidare. Anledningen varför de skickar till just oss är alltid den samma, att vi är två tjejer som har vågat starta eget. Jag älskar att ni ser det och jag älskar att ni vill vara med oss. Jag önskar också att vi hade en massa kapital att anställa en hel bunt av er som vill jobba hos oss. Vi pratade just om det härom dagen att vi önskade att vi hade en massa pengar så vi kunde dra i gång massor av projekt, testa nya förmågor och verkligen sätta en massa nya duktiga tjejer på mediakartan på olika sätt. Det är vår dröm.

Det som är viktigt är att vi hjälper varandra. Med allt från att se varandra, om något inte har en stark röst hjälpa till att höras och ge varandra chansen. Våra döttrar måste få en bra självkänsla, ett gott självförtroende och ett starkt nej. Det tror jag kommer göra skillnad!

I morgon ska vi ha hela-natten-barnvakt till Wilma för första gången. Vi ska på vuxenmiddag och jag är övertänd redan nu. Det är ju typ två år sen sist. Min mamma ska vara barnis vilket känns tryggt. Då kan mitt arma mammahjärta koppla av och kontrollbehovet gå på kalas.

Senast i dag pratade jag och Amanda om hur det är det här med att ta hand om varandras barn. Är vi inte över lag  jäkligt snåla med barnvaktstjänster? Jag förstår faktiskt inte varför. I min värld så är det lättare att ha några stycken. Då leker de ju med varandra. Visst det blir stökigare och kanske lite bökigare men man får väl bara ta det där och då och städa lite mer eller tillsammans. När jag var liten (på 70-talet) så mojsade man i hop ungarna, hade middagar nätterna igenom och lät alla barn som somnat sova kvar och hämtade dem dagen efter. Det var kollektiv dagishämtning, matlag och noga uttalat att alla hade ansvar för alla barn. Vi bodde ett par år i ett kollektiv och då fick alla barn, syskon eller inte dela rum. Det var mysigt minns jag.  Jag vill luckra upp de stängda dörrarna. Avlasta mina medsystrar och hoppas att de ska göra samma sak med mig. Det kanske är därför vi är så sena med att skaffa barn? Vi vågar inte eftersom att be om hjälp är lika med döden. Vi beter oss som att det är som att behöva låna en miljon av en fattig vän när vi ska fråga om barnvakt.

Det får vara slut med det nu. Jag lovar här med mina systrar och vänner att dörren står öppen, spaghettin och köttfärssåsen på spisen och  att det finns sängplats och kramar till de ungar som behöver. Bring the babys on!

Wilma har börjat på dagis. Den där lilla nu lite stora tjejen. I dag när jag kom för att hämta henne vill hon visa alla roliga saker och sen kramas. När vi kom ut i vårsolen på gatan kände jag känslan av att jag har gjort det här förr. Varit dagismamma, men det var ett par år sen. När jag väntade Wilma fick jag ganska så mycket kommentarer om att jag började om igen, hur det skulle kännas att bli bebismamma igen som att jag skulle gå tillbaka, börja om på steg ett. Som att det var lite jobbigt.

Jag har aldrig förstått det där med att riva av småbarnsåren. Att få det överstökat. Som att livet skulle stå still som i cement eller att ha små barn är något man bara klarar av.

Jag blir helt yr av lycka av mina barn. De får mig att vara i nuet, känna att livet pågår här. Visst kan det vara utmattande men ack så roligt. Med risk för att låta som en supermorsa men jag tycker inte att det är jobbigt att byta blöjor, jag sover mer än gärna tätt intill min barn så länge jag får och jag tar gärna alla små och stora problem.

För just så vill jag ha mitt liv. Kärleksfullt och intensivt. Jag vill stupa av trötthet efter intensiva dagar. Jag vill vara mitt i livet hela tiden och för allt i världen inte bara klara av.

Har varit i rensaröran hela helgen. Vi började med rummet som haft som jobb att vara förråd i två år. Det gjorde att vi helt plötsligt hade tre rum i fullständigt kaos. Mitt i ville jag ta in på hotell. Gråta lite. Ringa någon som kunde hämta allt. Sen flyttade vi allt överblivet till ett annat rum. Åt pizza, tittade på mello och sov på saken. Jag skojar inte om det är som om vi har flyttat en liten etta. Men nu är skitrummet ett minne blott och barnen har numera var sitt rum.

Jag ger er här före och efter!

Äter frukost med Rosa och Wilma som samtidigt leker i vardagsrummet. Rosa bygger en koja som katten Tigerblomma hela tiden förstör. Rosa blir gaaaalen på katten och Wilma hänger på så gott det går. Jag hasar omkring i fulpyjamas och dricker kaffe. Gustav har sovmorgon.

I dag händer det. Det finns ingen återvändå. Min plan om att rensa ut lite varje dag har gått åt pipsvängen eftersom jag har varit stormtrött varje kväll den här veckan. Men i dag känner jag det i hela kroppen. Jag har ett fixsug Ett sånt där man längtar efter. Jag kommer ge er före och efterbilder! Som ett försök att dela med mig lite fixpepp!

Nu är jag hemma igen. Under hela bilfärden från Åre har jag planerat nästa steg i utrensningsprocessen. Jag tror stenhårt att ordning och reda bringar lycka så det är bara att ta tag i motståndet och ge sig in i det här.  Så här ligger det till. Vi har ett rum som vi har använt som förråd. Jag vet att det låter helt sjukt hur man kan lyxa sig med  att ha ett rum hemma med bara skit i. Men så blev det när Gustav flyttade in och under två år har det varit som ett skämt.

Nu ska Rosa få det rummet och Wilma få Rosas rum. Rosas rum är också helt sjukt stökigt och är ett virrvarr av grejer. Så jag tänker att jag och Rosa varje kväll denna vecka ska slänga, lägga undan till Wilma och kusiner och ta allt det hon vill ha i sitt nya rum och ställa på ett ställe. Så får Gustav göra samma sak med sina grejer.

På söndag ska allt vara på plats. Jag blir trött och yr bara jag skriver det här. Men det är dags nu. Wilma börjar på dagis i veckan, pappaledighetslyxen är ett minne blott och vardagen blir lite tuffare att få i hop. Men om det är ordning och reda tänker jag mig att det blir lättare. Ni vet var ni läste det först. Min utmaning är att jag skrivet det här.

Det vore ju sjukt pinsamt om jag nu inte lyckades!

Tack för alla era olyckliga historier. Jag önskar att jag hade ett par skor till er alla! Det är ju helt galet egentligen att välja en vinnare. Men jag måste säga att ni är alla vinnare som delade med er. Jag tror att det är dödsviktigt att våga prata om saker. Vårt ältande är som terapi och andras historier kan få oss att våga saker vi aldrig kanske trodde att vi skulle våga. Men det var en grej i det här som liksom nöp tag i mitt hjärta lite extra.

Mamma H skriver så här:

”Det blir sällan som man tänkt sig. Tanken på att jag inte haft möjlighet att njuta av den första bebistiden med mina barn gör mig fortfarande lite olycklig. Det kan ju inga skor i världen ändra på, men de är väldigt väldigt fina och lyckosamt nog exakt i min storlek!”

Det är en av mina stora sorger också. Att jag på grund av en massa skitiga omständigheter som jag blev utsatt för inte kommer i håg min första dotters bebistid. Jag är ofta ledsen för det. Det känns som att ha blivit bestulen på det finaste man har. Så GRATTIS Mamma H skorna är dina. Snälla maila din adress till mig så kommer de på posten!

hannah@perfectdaymedia.se