Som ett steg i det här lyckoprojektet bestämde jag mig för att testa om en riktig utrensning kan göra susen och bringa lite lycka. Så jag har bestämt mig för att rensa ur samtliga garderober. Allt och då menar jag allt som inte passar eller har använts de senaste sex månaderna ska ut. Inga plagg i väntan på att passa bättre eller något sådant strunt. Det enda undantaget är bortglömda grejer som ska användas igen.

Det är som att ta sig igenom en rad av minnen. Bra och dåliga. Partyväskorna bjuder på bleknade kvitton som vittnar om härliga nätter med sina sena tider. Fuljeans från tiden då jag inte orkade bry mig om hur jag såg ut. Kortkorta skinnkjolen som var mitt signum under en period. Mammabyxorna som var en trogen deltagare under min senaste period som bebisfabrik. Ja, allt har en historia. Nu ska de väck. Historien finns ju kvar.

Det viktiga med det här att jag tror att det är ett utmärkt sätt att vara i nuet. Bland alla gamla grejer hittade jag finaste partyskorna. Jag minns så väl hur jag köpte dem i ren desperation efter lycka. Det var precis efter min skilsmässa, jag behövde något fint för att göra ytan i alla fall lite bättre. Jag bar dem en kväll, det var ELLE-gala. Jag har aldrig haft så ont i fötterna någonsin. De var ju egentligen för små så fötterna värkte i kapp med mitt sargade hjärta. Så jag tänker att jag gör som min fina farmor Gunny brukar göra. Allt som hon äger som någon annan älskar mer ger hon bort! Ett supermotto tycker jag.

Så berätta något riktigt olyckligt från ditt liv så ska jag skicka skorna till den behöver dem mest! De är i en helt vanlig storlek 41!

Inga måsten, barnhäng, carbonara, fredagsmys, ”På spåret”, braiga samtal… Älskar fredagar!

Jag ligger nu här i sängen bredvid min snusande bebis. Snart en vecka efter vi slutade amma. Hon är helt nöjd bara hon får somna liggandes på mig. Det är okej tycker jag. Jag drömmer drömmar på nätterna om att mina barn försvinner och kan inte tolka det som något annat än att jag bearbetar min egen separationsångest. Jag har just åter igen läst igenom alla era kommentarer. Jag blir rörd av att så många, i princip alla är så för det här med amning. Jag läser att ni tycker att det är viktigt att jag bestämmer själv och att man ska låta myset och närheten styra. Det är också fint. Ingen har bestämt åt mig. Jag har bestämt helt själv och det har sina anledningar. Jag skulle kunna amma hur länge som helst. Det hade varit härligt. Men den här gången har jag bestämt mig för att göra annorlunda. När Rosa var liten levde jag under helt andra förutsättningar. Jag och Rosa behövde vår symbios. Det var som ett skydd mot världen. Efter en slitsam skilsmässa bestämde jag mig för att göra om och göra rätt. Jag har jobbat så hårt för det. Min belöning är nog min nya stora kärlek tillika pappa till Wilma. Fortfarande varje dag tänker jag på att göra om och göra rätt. För mig handlar det mycket om att släppa taget och släppa in. Så jag bestämde mig att jag skulle ge min bebis ett år av amning. Det blev tretton månader. Wilma får fortsätta mammatanka på andra sätt. Sova tätt intill och all annan närhet. Den här gången handlade det inte om överlevnad utan göra rätt för alla i vår lilla familj. Den där brokiga som ska stämma och klistras i hop. Där alla behöver en fin liten plats. Jag vill att den ska vara förevigt. Så jag anstränger mig för att göra om och göra rätt.

I dag startar jag och Amanda ett lycko-projekt. Det handlar om vår strävan att vara så lycklig det bara går. Från smått till stort. Jag har varit djupt olycklig i livet av en massa olika anledningar. Min skilsmässa för ett par år sen ska vi inte tala om. Då fanns de dagar då jag inte ville gå upp ur sängen. Ett tag var jag så olycklig att jag slutade prata, det var nog då mina vänner var som mest oroliga. Så jag har verkligen varit nere i bråddjupet och vänt. Jag har varit olyckligt kär, olycklig över mig själv, ja olycklig över en jävla massa grejer. Trots detta ser jag mig som en grundglad person. Jag vill att livet ska vara roligt och fantastiskt men det är klart att det ofta är långt i från häääääärligt i bland. Jag tycker att jag har fått ganska bra koll på vad som gör mig lycklig, hur jag håller mig själv i schack men det är ett jobb ska ni veta. Att vara lycklig.

Men precis som Amanda skriver tänker vi utforska, testa, tipsa och försöka leva så lyckligt det bara går. Hitta manualen.

Jag börjar i dag. Så här:

Samla i hop mig själv och starta om.

På söndagarna har jag otroligt behov av att samla i hop mig själv. Jag tänker att jag är som om att alla jag har träffat under veckan har tagit en liten bit av mig så att jag är alldeles trasig i mina konturer. Min hjärna är mosig och mitt hjärta är mjukt. När jag var yngre botade jag mig själv genom att åka hem till mamma på söndagsmiddag. Hon drog i gång söndagsmiddagarna när jag flyttade hemifrån sjutton år gammal. Min kloka mamma kände att hon behövde samla ihop oss en gång i veckan. De här middagarna blev livsviktiga för mig, mina systrar och mina vänner. Det var här vi pustade ut, grät lite, skrattade, fick en kram och blev oss själva igen efter veckan. Vi åt alltid spaghetti och köttfärssås det var som vår familjs kosher. Sen blev vi med egna familjer så det är ett helt megaprojekt att få till en regelrätt söndagsmiddag men det händer fortfarande i bland. Nu har jag min egna söndagsritual.

På söndagarna vill jag helst aldrig klä på mig. Om jag måste väldigt mjuka och snälla kläder. I dag har jag nattlinne och raggsockor. Förmiddagen går åt till att dricka kaffe, läsa morgontidningen, något magasin, gosa med mina barn, hjälpa Rosa med något pyssel… Jag har gråtit en gång i dag åt en fantastiskt inslag på Nyhetsmorgon.

Någon gång efter lunch gör jag en nystart.

Jag tar fram min kalender och familjens köksmånadskalender. Så går jag igenom min vecka, Gustavs vecka, Rosas veckobrev från skolan och för noggrant in allt som ska hända under kommande vecka. Jag bokar barnvakt om det behövs och allt annat som gör att jag har koll.

Sen mot kvällningen så ser jag till att det blir ordning och reda på mig själv. Jag badar, rakar ben, lägger kanske en välgörande mask om j och målar naglarna.

I min perfekta värld är nästa steg att jag går igenom mina kläder inför veckan också. Men jag är inte där riktigt än.

Det här gör att jag hittar mig själv, rustar mig inför veckan, inte har något som gnager jag inte har koll på. Jag sätter helt enkelt ramarna för veckan som kommer så att jag får lugn och ro i min hjärna. Det ger mig mer tid för lycka.